skuggliv

, nej jag har faktiskt inte en aning om någon överhuvudtaget läser min blogg... men vet du vad, det gör inget, visst hade det varit kul om någon brydde som om mitt liv.. men i det stora hela så skriver jag för mig, och inte för någon annan.
Visst, många gånger önskar jag att jag kunde få en kommentar eller åsikt om något, eller att något jag skriver kan hjälpa någon annan, det hade jag gärna viljat...

Men jag tänker inte sluta skriva för att ingen läser, för att ingen bryr sig.. nej det kan jag inte, orden finns inom mig, och dom behöver utlopp, det känns som en nödvändighet, som att det kommer rinna över annars..

Nu när jag sitter och skriver, är det torsdag kväll, klockan är 23:20, danny sover, jag har tagit mina sömntabletter, gjort en kopp lugnande te, och sitter och lyssnar på country, just nu, Whisky lullyby.. en väldigt sorglig och väldigt vacker sång. En sån som går rakt till ditt hjärta, och finns det något där som kan smärta av den texten, så kommer det göra det....  Men en viss smärta måste man släppa ut, i små doser, då och då, för att man inte ska bli så full av smärtan att man inte kan känna något annat, jag vet, jag har varit där..

Så vad händer i mitt liv?
Ja du.. det e ganska, för att inte säga väldigt tomt.
Jag har som tur e min älskade pojkvän och sambo danny, och jag har mina/våra fyra katter, Joker och hans syster Bella, Fia och hennes syster Cissi. Alla underbara på sitt eget sätt, och så klart alla har en stor egen personlighet :-)

Jag eller rättare sagt vi, har några vänner...men inga som vi direkt umgås med just nu, det e lite tråkigt, men det e så det har blivit, och jag kan väl inte påstå att jag anstränger mig för att ändra på det, inte just nu i alla fall,
jag är i en av mina så kallade svackor.... Det är alltid ansträngande, och i bland rent livsfarligt...
Tror i alla fall inte jag kommer göra några allvarligare saker, jag har rispat mig lite, ett par dagar, men inget illa.

Det jobbigaste är mitt otroligt pendlande humör, hur danny står ut, går över mitt förstånd...
Men så är han en ängel också....

Men det e jobbigt... jag vet och flera har sagt till mig att jag har bra självkännedom, men när man behöver den som bäst tycks den vara som bortblåst...
Jag går mellan att vara apatisk-inget tycks kunna fånga mitt intresse eller tankar, jag liksom bara flyter omkring, grymt utråkad, men tycks vara så oförmögen att bryta det...
Sen går jag över till panikångest- då har jag ångest om allt, verkligt el overkligt, onödigt el inte, allt är en börda, allt gör ont och allt oroar mig.. och det är då... om det går för långt, som det blir farligt, då när jag tycks komma till en korsväg av dessa två, då allt inom mig skriker, jag orkar inte mer!

Det finns en bok, med en väldigt passande titel, som jag vill läsa någon gång: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
så sant... livet gör ont..

Folk säger jag skulle dö för den eller det... vadå, skulle det vara svårt? Nej, att hitta den personen man är villig att fortsätta leva för, när det känns som att ens hjärta är så otroligt krossat, när varje känsla river i dig, när tankarna inte går att fånga. Att fortsätta leva för någon, när allt man vill är somna och inte vakna..det är svårt!
Men där är jag lyckligt lottad ser ni, för jag har hittat honom... det finns flera personer jag älskar och skulle göra nästan vad som helst för, men för honom, för att han säger att han inte kan leva utan mig, för honom slår jag upp ögonen varje dag, jag går upp ur sängen och jag försöker ännu en gång, för honom, för dig min älskade danny.

Och nu har mina sömntabletter börjat verka, så nu ska jag krypa ner i sängen och somna trygg och älskad i din famn, för att försöka ännu en gång i morgon...