Tillägnade till gilis
En hemsk värld
Chocken dina ord ger
går som en darrning genom min kropp.
Hjärnan kämpar mot att förstå innebörden,
det är allt för hemskt.
Ett lager av dimma läggs över mina sinnen,
allt känns så overkligt nu.
Det är ju så fel!
Så fruktansvärt fel,
inte du, inte så här, inte nu.
Längtan efter att krossa det du sagt,
få det att inte ha hänt.
Jag vill stoppa det,
ändra vad som skett,
men jag är helt hjälplös.
Tårarna har ännu inte brutit igenom,
insikten har inte helt brutit ner murarna,
vetskapen är än overklige,
smärtan är ännu domnad.
Men det ligger på lur inom mig,
jag kan känna hur det vrider och vänder på sig
redo att vakna,
beredd att kasta ner mig i smärtans djupa brunn,
i hjälplöshetens svärta
att drunkna i insiktens tårar.
Tillägnad G, av hela mitt hjärta!!!
3/11-08
******************************************************************************************
Inget
Inga ord kan någonsin
beskriva detta.
Det finns inga mått
stora nog att mäta detta.
Ingen röst hög nog att
skrika tillräckligt högt.
Inte tillräckligt med tårar
att fälla.
Inga ord är tillräckligt,
för att beskriva denna chock.
Inga mått är stora nog
att mäta denna smärta.
Ingen röst hög nog för
att skrika ut denna ilska.
Det finns inte tillräckligt
med tårar för att visa denna sorg.
Inga ord kan trösta eller förklara
chocken att detta hänt dig.
Inga mått kan mäta smärtan
över att detta drabbat dig.
Ingen röst kan skrika högt nog
för att visa ilskan att det är du.
Det existerar inte nog med tårar
för att sörja över vetskapen att vi
kommer förlora dig.
Tillägnad Gilis
3/11-08
******************************************************************'**************
Svart blir Rött
Rosor vita som snön,
det vill jag ge dig,
för att lysa upp din dag.
Rosor gula som solen,
det vill jag ge dig,
för att påminna dig
om solens varma strålar.
Rosor rosa som barns läppar,
det vill jag ge dig,
se dig minnas vårens alla färger.
Rosor röda som mitt hjärta,
det vill jag dig ge,
för att visa dig min kärlek.
Rosor svarta som natten,
det kommer jag inte ge dig.
Inte förens du i kista ligger,
så stilla, så kall.
Då ska jag lägga en enda svart ros.
En svart ros för att via
att ljuset du gav oss nu är borta.
En svart ros för nu
värmer solens strålar inte längre.
En svart ros för nu är livet i svart-vit.
En svart ros lagd på din grav,
ändrar sakta färg,
lyser snart blodröd.
På knä jag faller och med tårarna rinnande
lyfter jag rosen till mina läppar,
ger den en öm kyss och lägger ner den igen.
Här hör ingen svart ros hemma,
för det spelar ingen roll var du är,
kärleken till dig finns ändå kvar.
Och det är det som ligger kvar då jag går,
en blodröd ros,
en ros som berättar om den eviga kärleken,
den som övervinner liv och död.
Kärleken består ändå.
Inspirerad av Gilis Lif
Cat 11/10-08
***********************************************************************
Jag saknar dig...
Ett år...
Det har gått ett år, fråga mig inte hur.. men ett år har passerat.
Detta var en underbar man, Gilis, Han var make, far, "svärfar" och en fin person. En som faktiskt var vacker in i själen.
Alla vet att jag inte är någon idol av männskligheten, och när du lämnade oss, tog du med dig lite av det ljus som dom fina människorna sprider.
Jag vet att du har familj som sörjer dig djupt, känner mig självisk, men tänker ändå, jag sörjar honom med...
Jag kommer aldrig att förstå varför du blev tagen i från oss så tidigt, jag är glad att din familj har styrka i sin tro.
Och jag vet i alla fall att där du är, där är paradiset, för det är det minsta du förtjänat...
Jag gråter när jag skriver det här...ni kanske undrar varför, han var ju en väns pappa... men han var så mycket mer än så... Han var god! Jag har inte träffat många goda personer i mitt liv. Men han var just det, god i djupet av själ och hjärta.
Han behövde inte bry sig om mig, han behövde inte hjälpa mig, eller ens prata med mig... men han gjorde just det...han såg mig...han såg mig! Personen... inte problemen... Känns ofta som att man ser förbi att jag är en person, och bara ser mig som ett problem som ska lösas...
Han gjorde aldrig det...
Han hjälpte när ingen annan ställde upp...
Det plågar mig att veta vilken saknad du har lämnat efter dig, vilken smärta och sorg...
Mina vänner sorg...deras smärta, och jag kan inte göra något, inte säga något som lindrar det...
Jag står brevid med min sorg, sorg som blir ännu djupare av att se och veta om djupet av deras, för jag är hjälplös här... Jag kan inte göra något annat än säga att jag älskar er, att jag finns här för er och att jag delar er saknad...
Du lämnade efter dig så många som saknar dig....
det känns orättvisst..
jag som har varit så vårdslös med mitt liv...Jag har sårat så många... Och för dom flesta.. är jag bara ett problem, en börda...
och jag kan inte låta bli att tänka att.... det borde varit jag.
Du lämnade så många efter dig, personer som behöver dig, som inte är redo för ett liv utan dig i det.
Och jag....jämfört med dig dig så slänger jag bort mitt liv...
du var en viktig person, både i familj, kyrka och arbete..
Jag.. är en börda, det känns verkligen så.. som att det är allt jag är... en börda.. för samhället, för familj o vänner..
Du borde tagit mig, och låtit gilis leva....
Sluta pressa mig!
Du ska göra så, men du får inte göra så där! Du måste göra detta, men inte detta!
jag är rädd, börjar bli riktigt rädd!
Jag vill inte hamna på sjukan igen, jag vill inte! Men jag är rädd att det är dit den här vägen leder..
Känns som att allt och alla sliter och drar i mig. Åt olika håll...
Det värker i min kropp, det värker i min mage, i mitt huvud, i min själ...
Jag klarar inte av det här livet, det e för mycket... för mycket helt enkelt och mitt bästa är inte ens i närheten av tillräckligt bra.
Det gör ont i mig... Snälla varför kan ni inte förstå...
Jag är inte som er! jag klarar inte av att leva som er!
Jag är rädd...all min styrka går åt att hålla mig på benen, att fortsätta andas, att inte göra mig illa...
Längtan, behovet finns där.. skriker i mig...
Att försöka leva som er.. tar livet av mig! Är det viktigare att jag framstår som en av er, än att jag överlever?
Ärligt talat vet jag inte hur mycket jag klarar!
Jag vet inte om dom goda stunderna är värt allt annat...
"att dö är lätt, det är att leva som är svårt"
