skuggliv

Det måste låta så vrikat, så sjukt och stört för er som aldrig varit där, att det är SVÅRT att låta bli att göra sig illa?? Men tro på mitt ord.. har man börjat.. så är det så svårt att sluta! Det blir ett beroende!

Vad är du beroende av? Koffein? Nikotin? Socker?

Tänk efter på en dag när du känner att du verkligen behöver det.. Din kropp skriker efter det, ditt huvud, tankar fungerar inte.. och så multiplicerar det gånger 10, 20, el 50! Och gör om behovet du har, det gör du om till ren panik, ångest.. Behovet du har är inte längre ett val, det är en nödvändighet för att ta dig igenom dagen.

Att skada sig, blir sättet att ta sig igenom dom närmsta timmarna, minst skadad! Några rispningar kanske ger tillräckligt för att inte ta för många tabletter, att söva ner sig extra och skära sig, bränna sig, kanske ger tillräckligt för att man inte ska ställa sig framför tåget...

När dom som inte varit här, mått så här, upplevt detta.. pratat om "att skära sig", så låter dom så nervärderade att det äcklar mig! Dom drar direkt (dom flesta) slutsatsen att man är en tonårstjej som blivit dumpad av denna veckans "kärlek".

"Hon vill bara ha uppmärksamhet!" Hur många gånger har vi hört någon säga det med hån i rösten?? Och ja, jag har varit där med,  jag har gjort det med. Jag började rispa mig när jag gick i 6:e klass för helsike! Och i år fyller jag 32.. det är skrämmande!
Vad "folk" uppenbart inte tänker på, är att det finns fan så mycket bättre sätt att söka uppmärksamhet!! Och smärtfriare! Vissa tycker det är löjligt.. "skära sig"
Jag säger, "det är något som är jävligt fel!"

Jag vill att ni ska förstå, åtminstonde försöka förstå, att det krävs.. jag vet inte, en jävla smärta, ångest, självhat, frustrering, ilska, mm mm för att faktiskt ta, ja, vad som finns till hands, sätta den mot huden och skära sönder sig!
Det är lätt att råka skära sig av misstag, det har vi alla gjort, men att skära igenom huden, skada sig medvetet, är inte så jävla lätt, och är inte det första valet!

Men sen.. om man har gjort det.. och man fastnar.. om man hemskt nog känner, "jag kan andas i två sec utan smärta" så är det så jävla svårt att inte upprepa det!
Ni tycker väl "två sec, ärligt? Löjligt ju, det är inte värt det!"
Jag säger " då har ni inte känt smärtan, ångesten som river i en, sliter en i bitar. När man sitter med det, då är två sec utan det himlen!"

Till alla er därute som kämpar för att att låta bli att göra sig illa (och ja, det finns extremt många mer sätt än att "bara" skära sig) fortsätt kämpa, varje stund ni låter bli är en vinst!!

Och till alla er som dömmer oss.. Ni vet inte!!! Ni vet inte.. men ni kan faktiskt försöka förstå...

Livet är väl knappas lätt för någon, men att vissa har det lättare.. det är väl bara att acceptera.

Livet med BPS.. är inget liv, det är en daglig kamp för överlevnad!

Livet med daglig ångest... medeciner... svårigheter med allt, från att gå upp ur sängen, till att handla, att ta hand om hemmer och sig själv.

Jag vet hur det är att leva med ångesten som levade demoner inom en, hur det är att ta mer medeciner än man borde för att orka.

Jag vet hur det är att känna sig rätt ok ena stunden, för att i nästa sec vräkas ner i en ändlös svart avgrund där inget annat än smärta existerar.

Jag vet hur det är att göra allt för att sova så mycket man bara kan, för tröttheten man ständigt känner, sitter i själen, och ingen sömn i världen kan bota den, men man sover ändå, då försvinner i alla fall lite tid!

Jag lever men fruktan för andra människor, både deras närvaro OCH frånvaro! Att gå utanför dörren är ett helvete, men lyckas man vill man inte in igen.. el så kan man inte komma in igen snart nog..

Allt är dubbelt i min värld.. samtidigt som det är svartvitt, samtidigt som allt har så starka färger att det gör ont i ögonen, mörkret kan skrämma och det kan trösta, ljuset kan göra en glad för en stund för att i nästa göra så ont.
Det finns inget, ingenting, som är lätt i mitt liv!

Alla tankar.. alla känslor...är som giftiga klor som river mig i strimlor!

Jag har kommit på hur jag ska bli rik, bli miljonär, nä fan, miljadär!!

Jag ska skriva en bok, "hur man tar semester från sig själv!"  Jag ska bara komma på hur man gör först....

Jag ska "bara" komma på hur man gör... Visst hade det varit skönt att aldrig behöva oroa sig för pengar??  Aldrig behöva kolla prislappen, gå med mobilen i affären och knappa in varje krona så man vet att man kan betala när man kommer till kassan..

Fy fan va trött jag är på det!! Men hur trött jag än är på det, och hur mycket jag än önskar att jag var rik, så hade jag värdesatt kunskapen att kunna ta "semester" från mig själv högre....

Just nu är jag så grymt trött på mig själv!! Att hata är alltid en destruktiv känsla, men att hata sig själv är nog det värsta.. Dom flesta andra kan man sparka ut ur sitt liv.. men sig själv? *suck*

Det är en sån dag i dag..

En dag då det känns som att jag utan att blinka skulle kunna skära upp handlederna och titta på medans livet rinner ur mig..

Men jag FÖRSÖKER tro på att det finns en bättre morgondag...

Bara jag tar en sec i taget, en minut, en stund, en dag...

Bara fördriva tiden tills jag kan sova igen, så kanske jag kommer må bättre nästa gång jag vaknar, kanske orkar jag göra något då, kanske kan jag le nästa gång jag vaknar... Så jag försöker att inte göra så jag inte ska vakna igen.. men i bland är det SÅ svårt att låta bli!!

Det måste låta så vrikat, så sjukt och stört för er som aldrig varit där, att det är SVÅRT att låta bli att göra sig illa?? Men tro på mitt ord.. har man börjat.. så är det så svårt att sluta! Det blir ett beroende!  Jag kommer skriva mer om självskadebeteende vid annat tillfälle..

Det kommer inget vettigt ur mig i dag... bara .. ord... men det är ju en andledning till att jag skaffade denna bloggen, det behöver inte vara något vettigt, som när man skriver till någon.  Nej, här kan jag bara spy ur mig orden, tankarna..

*Hur ändrar man ett beteende? Det gör man inte, man lär in ett nytt!*

Jag vet att ett fall inte är det andra likt, men att vi alla delar en sak, deprisson.

för mig.. är borderline, som att leva med tusen sår i mig som vägrar läka.
Det är att tvivla på varje beslut man tar.
Det är att alltid söka bekräftelse hos andra att man duger.
Det är att stirra på mina ärr och skämmas.
Det är att stirra på mina ärr och undra om det inte är dags att öka antalet.
Det är att tvivla på varje ord som sägs till en.
Det är att tvivla på att det jag ser är sant.
Det är att undra om jag är galen.
Det är att kämpa varje dag, och varje natt.
Det är att må så jävla bra i tio minuter, för att den elfte minuten bara vilja dö.
Det är att gråta över saker som hänt för tio år sen, eller 10 sekunder sedan.
Det är att inte kunna gråta när man behöver det som mest.
Det är att få sån panik att din stupe snörs samman så du inte får någon luft, och hela din kropp krampar.

det är lite vad jag har att leva med varje dag... 24 timmar om dygnet, minus dom som jag med tunga medeciner kan sova bort....

Det är väl vad man brukar säga va?
När man inte vet vart man ska börja... så ta det från början...

Men nej, alldeles från början.... vet jag väl inte....

Men jag kan ju börja med vem jag är, hur jag blivit den jag är, mm

Jag kallas Cat, det är ett namn jag själv valt, eftersom jag älskar katter, dessutom är jag ganska lik dom.

Dom är alla orginal, självständiga, envetna och har klorna indragna tills dom behövs... som mig...
Sen önskar jag väl att jag var mer som dom, slanka och smidiga, sensuella, och tycks kunna ta sig ur varje knipa, knipor dom oftast satt sig själv i.
En annan sak som vi tycks ha gemensamt.. är att ju högt i från vi än faller, så verkar vi alltid hamna på fötterna.

Jag lever med en psykisk störning, Borderline personlighets störning, nu även kallad emotionellt instabil personlighetsstörning.
Om ni är intresserad av att veta mer om detta, vad det innebär, för jag tar det bara väldigt kort, så läs under borderline, under kategorier.

Borderline är olika för alla som har det, men en sak som vi har gemensamt är deprisson. Jag har levt med detta länge, men det är inte en störning som man födds med, nej, man får det av en "besvärlig" uppväxt.
Den uppväxten kommer jag säkert skriva mer om en annan gång.

Så hur ställer den här diagnosen till det för mig då? Förutom att jag slåss mot deprisson, så har jag social fobi, (mer om det under borderline), jag tänker på tok för mycket, på för många saker samtidigt och ofta sådant jag inte kan göra något åt, jag känner mer än en "normal" person, tänk er att erat humör är som nykelpigorna på liseberg, mitt humör är som balder....
Jag har svårt att förstå hur dom flesta människor kan vara så kalla, och jag passar inte alls in i samhället, jag är sjukskriven sen gymnasiet, och går på starka medeciner för att orka kämpa, för att kunna sova, för att överleva helt enkelt.

En annan sak som dom flesta med borderline har problem med, är att vi är självdestruktiva, det kan man vara på flera olika sätt (se borderline), men för min del så betyder det att jag skär mig, men jag har nu, och detta är jag väldigt stolt över, inte gjort mig illa på 6 mån!

Livet är inte lätt för en "normal" människa... och inte är det lättare för mig...