skuggliv

Det växer ett träd,
så knotigt, så fult.
Det står på en klippa
i ingenmansland,
överblickandes hur livet går förbi.

Desperat letande sol och värme,
dess knotiga grenar söker himlen.
Rötter likt blodådrar
ner i mager jord finner väg,
desperat jagandes lite styrka, lite kraft.

Ett träd
som gömmer sina tårar
i regnets draperi,
men något gör att det inte vill,
inte kan ge upp.

Varför växer det här?
Varför så annorlunda,
dömd till ensamhet?
Och varför
fortsätter det sin eviga kamp
i hård värld?

Nn ängels tårar

Änglars tårar dom rinner,

ner i mörk mark försvinner.

Så tyst och så stilla,

inget att bry sig om, det lilla.

Men varje tår min ängel ger

visar att den min sorg och smärta ser.

Jag är inte osynlig för dig

för jag vet, du tänker på mig.

Du ser min kamp, natt som dag,

här råder djurens hårda lag.

En ständig kamp på liv och död,

det är den jag för, med ditt stöd.

Du ser hur svårt jag lider,

hur mycket såren i mitt hjärta svider.

Men du ser på mig och ler

                                                            för du vet, aldrig att jag upp ger.

                                                                                 

Mitt moln hjärta

Något som liknar ett sönderslitet moln slår plågsamt i mitt bröst.

Trådar av molnet försöker föra runt blodet i min kropp, men lyckas inte alltid så bra.

Nerver som borde vara väl skyddade ligger som ett nät på min hud, blottade, sårbart och så illa tilltygat.

Jag försöker andas lugnt, men då och då är det som om någon stjäl allt syre ur mina misshandlade lungor,

sätter stopp i luftstrupen,

och strax flämtar jag i panik,

innan väggen ger vika och luft åter strömmar ner i min mörbultad hals.

Jag står på knä i en allt för grym värld,

jag kämpar förgäves mot makter starkare än mig.

Som granater avfyras hårda ord,

spränger sönder mina ömma öron.

Jag låter min blick möta himlen

och där i oändligheten ser jag mitt sönderslitna moln hjärta, uppmålat för alla att se.

Tårarna går inte att hindra mer,

min sista hemlighet är blottad.

cat 8/2-10

En hemsk värld

Chocken dina ord ger
går som en darrning genom min kropp.
Hjärnan kämpar mot att förstå innebörden,
det är allt för hemskt.

Ett lager av dimma läggs över mina sinnen,
allt känns så overkligt nu.
Det är ju så fel!
Så fruktansvärt fel,
inte du, inte så här, inte nu.

Längtan efter att krossa det du sagt,
få det att inte ha hänt.
Jag vill stoppa det,
ändra vad som skett,
men jag är helt hjälplös.

Tårarna har ännu inte brutit igenom,
insikten har inte helt brutit ner murarna,
vetskapen är än overklige,
smärtan är ännu domnad.

Men det ligger på lur inom mig,
jag kan känna hur det vrider och vänder på sig
redo att vakna,
beredd att kasta ner mig i smärtans djupa brunn,
i hjälplöshetens svärta
att drunkna i insiktens tårar.

Tillägnad G, av hela mitt hjärta!!!

                                                                         3/11-08

******************************************************************************************

Inget

Inga ord kan någonsin

beskriva detta.

Det finns inga mått

stora nog att mäta detta.

Ingen röst hög nog att

skrika tillräckligt högt.

Inte tillräckligt med tårar

att fälla.

Inga ord är tillräckligt,

för att beskriva denna chock.

Inga mått är stora nog

att mäta denna smärta.

Ingen röst hög nog för

att skrika ut denna ilska.

Det finns inte tillräckligt

med tårar för att visa denna sorg.

Inga ord kan trösta eller förklara

chocken att detta hänt dig.

Inga mått kan mäta smärtan

över att detta drabbat dig.

Ingen röst kan skrika högt nog

för att visa ilskan att det är du.

Det existerar inte nog med tårar

för att sörja över vetskapen att vi

kommer förlora dig.

Tillägnad Gilis

3/11-08

******************************************************************'**************

Svart blir Rött

Rosor vita som snön,

det vill jag ge dig,

för att lysa upp din dag.

Rosor gula som solen,

det vill jag ge dig,

för att påminna dig

om solens varma strålar.

Rosor rosa som barns läppar,

det vill jag ge dig,

se dig minnas vårens alla färger.

Rosor röda som mitt hjärta,

det vill jag dig ge,

för att visa dig min kärlek.

Rosor svarta som natten,

det kommer jag inte ge dig.

Inte förens du i kista ligger,

så stilla, så kall.

Då ska jag lägga en enda svart ros.

En svart ros för att via

att ljuset du gav oss nu är borta.

En svart ros för nu

värmer solens strålar inte längre.

En svart ros för nu är livet i svart-vit.

En svart ros lagd på din grav,

ändrar sakta färg,

lyser snart blodröd.

På knä jag faller och med tårarna rinnande

lyfter jag rosen till mina läppar,

ger den en öm kyss och lägger ner den igen.

Här hör ingen svart ros hemma,

för det spelar ingen roll var du är,

kärleken till dig finns ändå kvar.

Och det är det som ligger kvar då jag går,

en blodröd ros,

en ros som berättar om den eviga kärleken,

den som övervinner liv och död.

Kärleken består ändå.

 Inspirerad av Gilis Lif

Cat 11/10-08

 ***********************************************************************

Jag saknar dig... 

Betongdjungel  (socialfobi)

 
Jag snurrar runt, runt i panik.

Blicken letar, söker utan att finna.

Jag står mitt i en djungel,

en skrämmande djungel av betong, stål och glas.

Plötsligt öppnas dörrar överallt!

Och ut slipper min stora skräck: människor.

Jag slår händerna för öronen,

för att slippa höra deras gälla,

stressade röster,

dom skär i mig ändå.

Jag backar in i ett hörn,

trycker mig mot väggen,

försöker undkomma dom.

Jag sluter mina ögon,

kämpar för att stänga dom ute.

Men dom myllrar runt mig,

som stora äckliga spindlar.

Det ryser i min kropp,

av äckel och skräck,

var gång någon nuddar mig.

Jag känner hur kedjan,

som ständigt är lindad

runt min bröstkorg,

nu dras åt.

Hur den stryper luften,

den når inte ner i mina lungor.

desperat kämpar jag efter luft,

kippar efter andan,

slåss för att få ner luft i mina misshandlade lungor.

Jag faller ner på knä,

som ett träd i storm,

asfalt och grus möter dom,

det gör ont!

Kedjan vrider och spänner sig,

som en levande boaorm om min kropp,

Folk stirrar nu,

jag kan känna deras dömande blickar,

hur dom bränner sår på min kropp.

Jag faller framåt,

händerna tar automatiskt emot,

och skrapas till blod på den hårda marken.

På händer och knä,

flämtande efter luft,

bränd av folks blickar,

kommer det obarmhärtiga dödande slaget.

Viskningarna,

dom hånfulla skratten,

elakheterna.

Dom letar sig in i mina oskyddade öron,

upp till hjärnan och ner till mitt sargade hjärta.

Min kropp säger stopp!

Det gör för ont.

Jag faller på sidan

och i en sista kraftansträngning,

drar jag ihop mig i fosterställning,

innan andningen slutar ,

hjärtat saktar in och stannar.

Sakta lyfter själen,

svävar uppåt.

Utan rädsla ser den ner på betongdjungel

på människorna,

dom kan inte nå mig mer.

Jag förs dit jag hör hemma,

mot en mjuk äng,

fylld av vackra blommor,

dag existerar inte här,

bara mild sommar natt.

Försiktigt läggs jag ner

i det mjuka gräset.

Säker som i en vagga

blickar jag upp mot den

sammets svarta himmeln,

stjärnorna som flirtar med mig

och fullmånen som mjukt lyser upp,

ger mig allt ljus jag behöver.

Sakta glider jag över ängen,

mina fötter rör inte marken,

gräset kittlar skönt.

Fri från mitt mänskliga, hatade skal.

Borta är all smärta och sorg,

In i den välkomnade skogen glider jag,

in i dess väntande famn,

mitt trygga hem.

Samtidigt går folk omvägar kring kvinnan på gatan.

Hon ligger så stilla och tyst på den hårda marken.

Någon petar på henne med skon och säger med avsmak:

Lever hon?

Ambulansen kommer så småningom,

tar hand om kroppen som så länge varit mitt fängelse.

Men inget av det spelar någon roll längre.

För jag är äntligen fri, äntligen trygg,

för nu jag är hemma.