skuggliv

Jag vet att ett fall inte är det andra likt, men att vi alla delar en sak, deprisson.

för mig.. är borderline, som att leva med tusen sår i mig som vägrar läka.
Det är att tvivla på varje beslut man tar.
Det är att alltid söka bekräftelse hos andra att man duger.
Det är att stirra på mina ärr och skämmas.
Det är att stirra på mina ärr och undra om det inte är dags att öka antalet.
Det är att tvivla på varje ord som sägs till en.
Det är att tvivla på att det jag ser är sant.
Det är att undra om jag är galen.
Det är att kämpa varje dag, och varje natt.
Det är att må så jävla bra i tio minuter, för att den elfte minuten bara vilja dö.
Det är att gråta över saker som hänt för tio år sen, eller 10 sekunder sedan.
Det är att inte kunna gråta när man behöver det som mest.
Det är att få sån panik att din stupe snörs samman så du inte får någon luft, och hela din kropp krampar.

det är lite vad jag har att leva med varje dag... 24 timmar om dygnet, minus dom som jag med tunga medeciner kan sova bort....

Det finns många därute som söker hjälp.... på olika sätt, av olika skäl...

Jag har en kär vän som söker råd, och jag vill av hela mitt hjärta kunna ge lite hjälp...men i bland, är den enda hjälpen man kan ge, är att säga, jag finns här, jag lyssnar och jag bryr mig.
Om jag säger det.. så säger jag det aldrig av artighet, aldrig!
Om jag säger det, så menar jag det, att jag vill hjälpa, att mitt hjärta är engagerat, att mina tankar söker efter något, ack så litet, men något som kan göra din nästa dag lite lättare, eller får dig att le...

Kom i håg det min vän!!!
*************************************************************************************'*****

Men gör det aldrig av artighet, jag hatar det!
Så många som sagt, "jag finns här, jag kommer alltid finnas där för dig.
Du kan lita på mig..."
oj, så många svek...
så många tårar jag fällt över min falska tro på sk vänner....

Om jag någonsin vänder någon ryggen, så kommer den att veta varför, den kommer inte, som jag så många gånger gjort, stått förvirrad och tom och stirrat ut i ingenting, sökandes min vän, som inte längre finns där, bara borta, och ingen förklaring gett. Bara löst upp och försvunnit...

Jag tror på att vara rak och ärlig, på att tala sanning, på att (gammaldags?) ett handslag på en affär, är samma sak som ett skrivet kontrakt.
Mina vänner...har jag några kvar av dom egentligen? Jag vet inte...
Men dom visste, att om dom frågade mig om råd, eller åsikt, så skulle dom få sanningen.
och många sa om och om igen, att det var därför man frågade mig, för att man visste att man skulle få ett ärligt svar... och ändå har det hänt mer än en gång, att dom plötsligt vänt mig ryggen, och jag har inte vetat varför.. och senare.. fått veta att dom inte uppskattade mitt svar på något....
Jösses, att vända en vän ryggen över det, och inte bara säga det? Vad är den vänskapen värd?

Jag är aldrig ärlig för att vara grym, men om någon ber en om ett ärligt svar, ska man då ge det svar personen vill höra, och inte vara ärlig? Jag är ledsen men det är inte jag.
Men jag tiger hellre än att såra...

Det finns ett ordspråk som säger "såra mig hellre med sanningen, än gör mig lycklig med en lögn"
Och det är något jag lever efter.... jag vet hur det är att få höra lögner, "för att jag inte skulle oroa mig, för att det var onödigt att jag visste, för att dom inte kunde säga mig saningen öga mot öga"
Och fan, va ont det gjorde då man fick veta sanningen, för tro mig... den kryper fram, på ett eller annat sätt....

Nä.. Jag säger vad jag tycker, men jag står också vid mitt ord!
Jag kryper inte undan om jag blir ifrågasatt.

Jag är inte "tuff" och tyken i telefon, för att sen bli en mes och inte kunna stå upp för vad jag sagt när jag möter människan. Så fegt. Jag har verkligen svårt för feghet...

Och nästa gång du diskuterar med mig, och börjar med "du vrider ju på orden" när jag ger dig tillbaka det du sagt mig.. säg som det är, du har inget bra svar!
Nästa gång du säger "håll käften" till mig, stå för det när du ser mig igen!
Och vet att för varje gång du tror att du trycker ner mig, genom att kalla mig fula ord, säga åt mig att hålla käften, eller kalla mig för lögnare...kom då i håg att jag vet vad jag sagt, och det enda du gör är att visa hur feg du är, och du bara sjunker i respekt hos mig....
och du... jag glömmer inte den som försökt trycka ner mig!

Jag har problem, och jag påstår inget annat, så att slänga det i ansiktet på mig, det gör ingen nytta.
För jag kämpar med mina problem, och om du påstår att du inte har ett problem i världen, är du en lögnare.
Jag kanske "gnäller" om mina problem, men jag lever med dom 24/7! Och om jag gnäller en kvart i telefon, eller om jag skriver av mig här... så e det den tiden jag ägnar åt att "gnälla" om mina problem, resten av tiden lever och kämpar jag med dom! Så jag tänker ta mig fan inte be om ursäkt för det!
Vill du inte höra? Säg det!
Vill du inte läsa det? Men sluta läsa då pappskalle!!

Jag tvingar mig inte på någon, nej... och jag vet det finns dom som har problem med att jag har den problematik jag har, så det tas inte upp då jag är med dom. Men det räcker inte för alla, tyvärr.....


Det e många tankar som snurrar i huvudet på mig, saker som har hänt, saker som har sagt, saker som förstörts,
vänner som försvunnit, vänner som sårat, och jag som sårat vänner....
Jag har aldrig påstått att jag är felfri, det ska väl gudarna veta!
Och visst kan också jag bli arg och slägga ur mig elakheter... och även om det inte är snällt, så brukar i alla fall mina elakheter ha någon grund...
men jag vet också när jag gjort fel, och jag står för det med! Och jag ber om ursäkt... om det e jag som har gjort fel, det har jag inga problem med, snarare att jag inte kan få be om förlåtelse snabbt nog...

Men har du sårat mig, så är risken stor att jag ger tillbaka gånger tio, för jag är trött på att bli sårad
Och gör du mig illa, tro inte att du kan släta över det, utan att be om ursäkt, börja med en ursäkt och förklaring...
och vi får se... det beror helt på hur illa du gjort mig, på vilket sätt....
Men jag tar bara till en viss gräns... sen är det du som inte exicterar för mig!

Jag vet att det låter förbannat hårt....
men när ens själ och hjärta blivit så misshandlat som mitt.... då måste man sätta en gräns... utan det överlever man inte, man kan inte bara ta emot skit, gång efter gång.

Men det finns en önskan i mig.... det finns dom som har hjälpt mig så mycket! Så många gånger! Som aldrig gett upp hoppet om mig!
Aldrig att jag önskar dom problem, aldrig, men jag önskar så att jag kunde få ge tillbaka, få ställa upp för dom,
finnas där för dom....
Men jag hoppas i alla fall att ni vet, att jag har sagt er hur mycket er omtanke betyder, hur stor skillnad ett par ord kan göra, jag hoppas ni vet hur fantastiska ni är, att jag har sagt er det...och det e allt jag kan göra, tills den dagen då du vill ha någon som lyssnar el tröstar, då kommer jag finnas där för dig, men hur mycket jag än vill hjälpa dig, så önskar jag samtidigt att du aldrig kommer att behöva den hjälpen, enbart för att jag vill att du ska vara lycklig.

Det växer ett träd,
så knotigt, så fult.
Det står på en klippa
i ingenmansland,
överblickandes hur livet går förbi.

Desperat letande sol och värme,
dess knotiga grenar söker himlen.
Rötter likt blodådrar
ner i mager jord finner väg,
desperat jagandes lite styrka, lite kraft.

Ett träd
som gömmer sina tårar
i regnets draperi,
men något gör att det inte vill,
inte kan ge upp.

Varför växer det här?
Varför så annorlunda,
dömd till ensamhet?
Och varför
fortsätter det sin eviga kamp
i hård värld?