skuggliv

Eller ja.. bristen på energi...

 

Hur e det meningen att jag ska få något alls gjort, när jag har totalt slut på energi? Och inget jag gör verkar fylla på den?

 

Vi har börjat greja här, flytta på grejer för att få i ordning på hobbyrummet.. och nu.. nu har jag ta mig fan slut på energin jag inte ens hade till att börja med..

 

Sitter och försöker tvinga i mig en skål yoghurt och två mackor.. jag mådde illa redan innan ju.. Usch, hur e det meningen att man ska kunna äta när det vänder sig i magen bara vid tanken? 

 

Vad e det för fel på mig???

Jag brukar alltid klaga mycket och högt på den mörka och kalla delen av året, och mitt avsky för mössor grundades tidig.

 

I dag, alltså den 18 okt.. har jag antingen blivit barnsligare, el vuxnare.. för jag har ta mig fasen köpt mig en mössa! OCH jag tänker faktiskt använda den, det är till och med sopass att jag hade på mig den medans vi packade upp dom andra varorna, varm och go!

 

Så nu slår jag ett slag för alla mössor i världen, köp någon söt, el rolig.. dra ner den över öronen, blinka med långa ögonfransar under den.. och njut av tanken att snart, snart.. får du komma in i värmen, kura ner dig i soffan med någon varmt att dricka och bara vara... 

Är inne på, jag tror det är 3:e? dagen med en mage som verkligen hatar mig..

 

Jag tog under ett par dagar några ganska starka värktabletter, eftersom jag jämt har ont, överallt.. Jag mådde ok i, kanske två dagar, relativt smärtfri.. Tills i, blir det lördags, då min mage fullständigt kraschade.. jag trodde det var grym mensvärk.. men inte..

 

Nu har magen lugnat ner sig, ganska mycket i alla fall.. jag får fortfarandes smärtsamma kramper.. och matlusten e åt helvete. Danny var ju gullig och gjorde pasta och korv.. satt och petade i det, jag vet inte hur länge.. tror jag fick i mig kanske.. 5-10 gafflar?

Sen stog det mig så högt i halsen att jag gav upp.. det är det enda jag har ätit i dag.. nu försöker jag få i mig en kopp nyponsoppa..

 

Jag är trött och utmattad till både kropp och själ.. och inte får jag någon ny energi när jag inte får i mig någon mat..och nu, när jag inte vågar ta några värktabletter.. så är smärtan tillbaka..

 

Mitt skulderblad känns som att det är på väg ut genom ryggen, mina händer värker.. ja hela jag, mer el mindre, värker..

Nu är jag så trött på det här att jag hela tiden är på gränsen till tårar..

 

Jag vill bara sova!

Och jag vill få vakna EN jävla morgon, och må bra, känna mig utvilad och se fram emot dagen! Snälla?! En dag i veckan? I månaden? Per halvår? Per ÅR??

Snälla... Jag behöver SÅ en påminnelse om att det KAN vara så.. el är det bara jag som önskar? Jag som fantiserar?

 

Jag e så trött att jag varken vet ut el in... EN MORGON? Snälla??

För att låna ett citat från min syster Marie: "Det är alltid barnen som får betala i slutänden". Så jävla sant, och så jävla hemskt...

 

Jag är inte ett barn länge.. jag ska föreställa en vuxen kvinna.. men smärtar fortfarandes av hur jag blev behandlades som barn.. jag försöker lägga det bakom mig, men det är så svårt..

 

 

Den första hjälten i mitt liv, det var min far.. Han var stor och stark, hans ord var lag!! Han kunde inte göra något fel.. det är höga tankar att leva upp till.. och han misslyckades katastrofalt..

 

Han brukade säga att "här gör vi ingen skillnad på barnen. Alla behandlas lika. Får en så får den andra!"

Det är sånt skitsnack att jag i dag läge mår illa av det!

 

 

Den andra hjälten jag fick i mitt liv, det är min syster Marie, hon är fortfarandes min hjälte, och kommer alltid att vara.

 

Vi pratar ofta och länge, om det som har varit, om det som är och hur vill önskar det ska bli. Vi har båda mycket bakom om som behöver bearbetas, och vi hjälper varandra så gott vi kan.

 

Vi har blivit så olika behandlade i det förflutan, och vi har båda tagit skada.. Men det är först nu, när man kan hålla det lite på avstånd och titta på det, som vi båda inser hur jävligt vi båda blivit behandlade .. hur fult vi har blivit hanterade, hur vi har använts emot varandra!

 

Det gör ont att se, det är smärtsamt att acceptera. Men vi gör vårt bästa, och vi försöker lära av det, och det är väl allt vi kan begära av oss själva i slutänden?

 

 

Vi var två av det fruktansvärda antal barn, som fick betala. Och betalar gör vi fortfarandes..

 

 

Jag vet inte vad som gör det, ja.. oftast inte i alla fall.. och att hänga med i svängarna är fasiken inte lätt.. men likaväl ändras min sinnes stämning.. från dåligt till värre.. från värre till bättre..

 

Just nu, alltså precis JUST NU.. känns all OK.. det är en ovan känsla..

men just nu.. så är jag tacksam för allt jag har..

 

Jag vet inte hur det kommer att kännas om två minuter, det vet jag aldrig, 

och det kan vara grymt utmattande..

men just nu.. trots allt mitt gnällande, klagande och önskningar..

så.. just nu.. är jag nöjd, just nu är jag tacksam för det jag faktiskt har...

I bland har jag inga ord att beskriva, i bland vågar jag inte beskriva ens för mig själv.. och i bland skriker mitt inre efter att få beskriva...

 

Jag testade att skriva "jag känner mig hudlös, förstår du den känslan?"  på facebook.. men jag har raderat det igen..

Någon gång, någonstans.. har det tagit stopp inom mig, att dela med mig..  kändes lite som att ställa mig mitt i ett folkhav och ropa, "titta, titta!! Jag har ingen hud, vill du peta??"

 

*avbrott*

 

Har pratat med min syster i x antal timmar, och det känns lite bättre..

tack för att du finns där <3