skuggliv

Jag vet inte, jag vet verkligen inte... det har inte hänt något, det är inget som är "fel"... så varför känner jag bara för att gråta då?

Troligtvis är det väl att jag är utsliten av att vara sjuk blandat med pms eller nåt, men vad det än är e det skit jobbigt!
Jag hatar att känna så här...
Hatar känslan av att man bara vill krypa ner under täcket och gråta ögonen ur sig, hatar att känna att det är så här livet kommer vara.. jag kommer inte bli bättre, pengarna kommer vara slut innan man har fått dom, kommer inte kunne se allt som man vill se, uppleva dom saker man drömmer om...

Det spelar ingen roll hur jag ser ut, hur jag klär mig, pratar eller gör, för i denna världen, i detta samhället, kommer jag alltid att vara FEL...

Samhällsparasit.. det är väl det ni gillar att kalla oss??

Jag gör vad jag kan, vad jag måste för att överleva...
Jag låter bli, undviker det jag vet kommer ta hårt på mig, det som jag vet få mig att falla
Jag utsätter mig inte medvetet för saker som jag vet kommer göra mig sämre...
Och jag vet att detta ställer mig utanför samhället... men vad kan jag annars göra??


Jag är rädd för att börja på något nytt, för att misslyckas... jävlar, finns det något som sänker en så fort och så hårt?!
Och ingen dömer mig hårdare än jag själv när jag misslyckas med något, visst får man skit från andra håll, det är lika bra att vara medveten om från början...men av någon andledning är man aldrig beredd på hur hårt man kommer straffa sig själv, hur fort och hårt man faller, hur jävligt man dömmer sig själv...

Livet...tänk så många som frågar sig, vad är meningen med det här?
Men dom klarar ändå av ett "Normalt" liv...
Jag vet inte hur ni gör det

Jag förstår mig inte på er, på era väderingar, på vad ni tycker är sant och falskt, på vad som är viktigt och inte.
Jag förstår inte hur ni klarar att utsätta er för allt ni gör, varenda jävla dag!
Men å andra sidan... ni hade inte klarat en timme i mitt huvud, med mitt hjärta, med att känna som jag gör, ni hade ställt er framför närmaste tåg!

Det e så mycket ni inte vet...så jävla mycket... så mycket som hychas ner, och man säger inget...
dom som vet säger inget...

Sschhh, sånt pratar man inte högt om! sånt pratar man om bakom stängda dörrar med folk man hoppas man kan lita på...
Man hoppas att man inte vid något tillfället säger för mycket till fel person, och att detta en dag kommer att straffa sig, att det kommer få saker att gå åt helvete för att man tröttnade på att vara tyst....

Jag är trött på att vara tyst...
finns saker jag hade kunnat berätta, och ni hade låst in mig,
det finns saker jag hade kunnat försökt visa er, och ni hade tittat på mig som att jag vore galen,
det finns personer jag skulle vilja skälla ut, få att skämas och ändra sitt sätt, men det hade bara straffat mig,
för det är jag som känner...
Känner er, känner skiten runt er, känner.. så mycket...
och till skillnad från er har jag inte hittat Off knappen...

det är väl min gåva och förbannelse?
Att jag känner...även när jag önskar att jag inte gjorde det...
Gåva och förbannelse...

Och ni som läser detta, är det någon som läser detta?
Skakar på huvudet och säger "stakars människa" eller "vilket freak" eller "jag känner igen mig men jag vågar inget säga" el "varför släppte dom ut henne får psyket" el "hon tror hon vet så mycket"
Hon tror, eller hon lådsas, eller hon är, eller hon borde...

Javisst har ni alla en åsikt om det jag har skrivit och egetligen.. så har jag inte berättat ett jävla dugg, ni vet inte mer nu än när ni började läsa...

Så innan du tänker alla "hon...." kanske borde du tänka "jag...."