skuggliv

Här kommer en FANTASTISK BERÄTTELSE som jag fick återberättad för flera år sedan. Den visar hur lite det egentligen behövs av omtänksamhet för att möta upp en människa och få henne att känna stor glädje!

Eftersom jag endast kommer ihåg berättelsen i grova drag, har jag med egna ord tolkat vad jag minns att jag hörde

Margaretha, mest kallad Maggan skulle snart fylla 90 år och bodde i samma lägenhet som hon bott i under de senaste 50 åren. Hon var tidigare gift med en man, men han gick bort när hon endast var 35 år gammal. Några barn hade det inte blivit men däremot en mängd olika resor under livets gång. Hon hade rest mest på egen hand, men ibland också med sina väninnor.

Maggan hade varje dag sedan ca 10 år, haft det södra distriktet från hemtjänsten på besök. Hon hade genom åren lärt känna personalen mer än väl. Hon hade också blivit mer och mer isolerad och ensam under årens lopp.

Maggan pratade oftast med hemtjänstpersonalen om att hon tyckte bäst om Spanien. ”Spanjorer är riktiga män och inte några dönickar som svenska män”, var en kommentar hon ofta fällde. Hon hade sedan många år tillbaka lärt sig att dansa flamenco av en riktig karl, d v s en spanjor. Hon hade hunnit med att besöka Spanien många gånger där hon alltid dansade flamenco.

Att dansa Flamenco med sensuella spanjorer var enligt Maggan det mest fantastiska livet kunde erbjuda, varför det förmodligen inte var en slump att hon hade en stor färgstark tavla ovanför sin vardagsrumssoffa föreställande ett par som var mitt uppe i en känslofull flamencodans. Att spanjorer var riktiga män hade blivit ett slags mantra för Maggan.

Det var heller inte ovanligt att hon lät sätta på sin gamla favorit till stenkaka på sin lika gamla grammofon och spelade sitt favoritspår. Till flamencomusiken dansade hon fram och tillbaka på det knarrande parkettgolvet.

Tidigt på förmiddagen på Maggans 90-årsdag klädde hon sig lite extra fint. Egentligen inte för någon annan än henne själv, förutom personen från hemtjänsten som skulle komma på det dagliga rutinbesöket. Denna dag skulle hemtjänsten komma med en överraskning som hon inte hade kunnat drömma om.

I det västra distriktet, alltså inte det Maggan tillhörde, jobbade spanjoren Pedro. Pedro råkade kunna flamenco och ställde utan tvekan upp då han fick frågan om han kunde tänka sig att följa med hem till Maggan på hennes 90-årsdag.

Kl. 11.00 ringde det på Maggans dörr, hon öppnade och där stod alla hennes hembesökare från hemtjänsten och sjöng ”Ja, må hon leva”.
Efter hurrandet steg den svarthårige Pedro fram, han var klädd i en röd uppknäppt sidenskjorta och med svarta åtsittande byxor med ett brett skärp med glittrande spänne och längst ner ett par svarta skor.

Efter en stund snurrade den snart utslitna stenkakan igång och ut från högtalarhornet hördes knastrande och härliga flamencorytmer varpå den rakryggade Pedro bjuder upp Maggan. Pedro och Maggan satt igång en härlig och känslofull flamencodans. Grammofonens pickupnål hoppade till ibland, men det störde inte det minsta varken Pedros eller Maggans hängivelse. Maggan var i eld och lågor och hennes tårar rann ner för hennes rynkiga kinder och hennes silvergrå hår svävade som silke genom luften.

Från den dagen verkade Maggan ha fyllts med ett harmoniskt och glädjefyllt lugn, något hon långt ifrån haft tidigare i samma utsträckning. Från och med denna dag pratade hon om denna fantastiska Pedro dagligen till dess att hon dog bara sex månader senare.

Jag tror att Maggan var lycklig när hon dansade vidare från jordelivet.

********************************************************************************************************************************

Jag önskar fler kunde förstå att något som kan verka så litet för dig, är så stort och viktigt för någon annan! 

Blessed Be