Ett år...
Den 11 november 2008 somnade en underbar människa in.
Det har gått ett år, fråga mig inte hur.. men ett år har passerat.
Detta var en underbar man, Gilis, Han var make, far, "svärfar" och en fin person. En som faktiskt var vacker in i själen.
Alla vet att jag inte är någon idol av männskligheten, och när du lämnade oss, tog du med dig lite av det ljus som dom fina människorna sprider.
Jag vet att du har familj som sörjer dig djupt, känner mig självisk, men tänker ändå, jag sörjar honom med...
Jag kommer aldrig att förstå varför du blev tagen i från oss så tidigt, jag är glad att din familj har styrka i sin tro.
Och jag vet i alla fall att där du är, där är paradiset, för det är det minsta du förtjänat...
Jag gråter när jag skriver det här...ni kanske undrar varför, han var ju en väns pappa... men han var så mycket mer än så... Han var god! Jag har inte träffat många goda personer i mitt liv. Men han var just det, god i djupet av själ och hjärta.
Han behövde inte bry sig om mig, han behövde inte hjälpa mig, eller ens prata med mig... men han gjorde just det...han såg mig...han såg mig! Personen... inte problemen... Känns ofta som att man ser förbi att jag är en person, och bara ser mig som ett problem som ska lösas...
Han gjorde aldrig det...
Han hjälpte när ingen annan ställde upp...
Det plågar mig att veta vilken saknad du har lämnat efter dig, vilken smärta och sorg...
Mina vänner sorg...deras smärta, och jag kan inte göra något, inte säga något som lindrar det...
Jag står brevid med min sorg, sorg som blir ännu djupare av att se och veta om djupet av deras, för jag är hjälplös här... Jag kan inte göra något annat än säga att jag älskar er, att jag finns här för er och att jag delar er saknad...
Du lämnade efter dig så många som saknar dig....
det känns orättvisst..
jag som har varit så vårdslös med mitt liv...Jag har sårat så många... Och för dom flesta.. är jag bara ett problem, en börda...
och jag kan inte låta bli att tänka att.... det borde varit jag.
Du lämnade så många efter dig, personer som behöver dig, som inte är redo för ett liv utan dig i det.
Och jag....jämfört med dig dig så slänger jag bort mitt liv...
du var en viktig person, både i familj, kyrka och arbete..
Jag.. är en börda, det känns verkligen så.. som att det är allt jag är... en börda.. för samhället, för familj o vänner..
Du borde tagit mig, och låtit gilis leva....
Det har gått ett år, fråga mig inte hur.. men ett år har passerat.
Detta var en underbar man, Gilis, Han var make, far, "svärfar" och en fin person. En som faktiskt var vacker in i själen.
Alla vet att jag inte är någon idol av männskligheten, och när du lämnade oss, tog du med dig lite av det ljus som dom fina människorna sprider.
Jag vet att du har familj som sörjer dig djupt, känner mig självisk, men tänker ändå, jag sörjar honom med...
Jag kommer aldrig att förstå varför du blev tagen i från oss så tidigt, jag är glad att din familj har styrka i sin tro.
Och jag vet i alla fall att där du är, där är paradiset, för det är det minsta du förtjänat...
Jag gråter när jag skriver det här...ni kanske undrar varför, han var ju en väns pappa... men han var så mycket mer än så... Han var god! Jag har inte träffat många goda personer i mitt liv. Men han var just det, god i djupet av själ och hjärta.
Han behövde inte bry sig om mig, han behövde inte hjälpa mig, eller ens prata med mig... men han gjorde just det...han såg mig...han såg mig! Personen... inte problemen... Känns ofta som att man ser förbi att jag är en person, och bara ser mig som ett problem som ska lösas...
Han gjorde aldrig det...
Han hjälpte när ingen annan ställde upp...
Det plågar mig att veta vilken saknad du har lämnat efter dig, vilken smärta och sorg...
Mina vänner sorg...deras smärta, och jag kan inte göra något, inte säga något som lindrar det...
Jag står brevid med min sorg, sorg som blir ännu djupare av att se och veta om djupet av deras, för jag är hjälplös här... Jag kan inte göra något annat än säga att jag älskar er, att jag finns här för er och att jag delar er saknad...
Du lämnade efter dig så många som saknar dig....
det känns orättvisst..
jag som har varit så vårdslös med mitt liv...Jag har sårat så många... Och för dom flesta.. är jag bara ett problem, en börda...
och jag kan inte låta bli att tänka att.... det borde varit jag.
Du lämnade så många efter dig, personer som behöver dig, som inte är redo för ett liv utan dig i det.
Och jag....jämfört med dig dig så slänger jag bort mitt liv...
du var en viktig person, både i familj, kyrka och arbete..
Jag.. är en börda, det känns verkligen så.. som att det är allt jag är... en börda.. för samhället, för familj o vänner..
Du borde tagit mig, och låtit gilis leva....
Kommentarer
Trackback
