Wii och mat

Så.. nu har vi tagit beslutet att det är dags att gå ner i vikt/minska storleken.. och där i genom förhoppningsvis må bättre, både fysiskt och psykiskt.. Så vi ska försöka få rutiner i maten och vardagen, och ändra på det vi äter.. och så är tanken att börja träna via Wii.. Det känns stort, och tufft... Och det kommer att bli minst sagt tufft!! Som det är nu.. äter vi en gång om dagen.. att gå från det till frukost, lunch, middag och mellanmål.. känns som att man inte kommer göra annat än äta! Och det är förbannat svårt att komma i från dom gamla tankarna/reglerna... "vill du gå ner i vikt, så ät mindre".. Jo tjena.. visst att vi äter fel mat.. men ändå.. ska vi ta bort mat.. så blir det ingen mat alls.. Men nu är i alla fall tanken att detta ska ändras på ... hur jag/vi ska hålla uppe motivationen.. ja du... kämpa, kämpa och kämpa lite till... Vi MÅSTE ner i vikt... och jag hoppas verkligen att vi kan få det här att fungera annars vet jag inte om jag har så mycket annat val än att be om operation.. och jag vill helst undvika det, och undvika allt det tjatande jag kommer få göra på läkarna.. att få igenom en sån operation är svårt nog.. att få igenom det, tillsammans med att ha psykiska problem.. ja låt oss säga som så.. det blir fan inte lättare!! Så tanken är att jag ska ner och handla i dag.. det är helt tomt här.. men det är en helt annan lista än den vanliga..och jag känner mig väldigt vilse... väldigt vilse och förvirrad.. Så har du lite styrkekramar över.. skicka dom till mig!!

56 år

Det är vad du skulle fyllt om livet inte vore så fel, så orättvisst.
56 år, det är ju ingen ålder!
 
Jag fyller 33 år i år.. det känns jättegammalt, men ändå alldels för kort tid.. Jag "hann" inte lära känna dig, jag växte upp för sent, "växte ur barnaskorna", för sent. Din tid tog slut för tidigt...
 
Och jag kommer aldrig få några andra minnen av dig, bara smärtsamma, arga och fyllda av tårar..
Jag fick aldrig lära känna dig som person, lika lite som du fick lära känna mig...
Jag kommer aldrig få se dig le mot mig.. kommer aldrig får göra dig stolt som mor...
Jag har ingen att kalla "mamma".. och nu är det försent...
 
Min syster sörjer, saknar, minns och älskar dig var dag.
Hennes smärta är min.
 
Jag sörjer med.. det som kanske hade kunnat bli. . . 
 

Vänner från gruppen

Jag är med i en stödgrupp på fb,
för människor med borderline, även lite andra diagnoser,
eftersom det är flera som har mer än en diagnos.
 
I den här gruppen, har jag träffat mycket skönt folk, 
jag har fått så otroligt mycket stöd och förståelse. 
Och vill tro att jag också ger en del...
 
I alla fall.. jag har som sagt hittat vänner i denna gruppen.
 
En kvinna i denna har fått mer än sin del bekymmer i livet, men hon kämpar,
Hon är en fin vän, och en otroligt talangfull kvinna!
Ochtack och lov har hon en blogg och här kommer den :http://autogoy.blogg.se/
 

En själs systers blogg

Tyvärr är jag duktigt på att slarva.. både med att skriva blogg, och med att hålla mig uppdaterad med andras. Men nu vill jag lyfta fram en väns blogg. 
En underbar kvinna, stark, vacker... och som precis som jag kämpar varje dag med borderline.
 
Citat ur hennes blogg:
 
Mitt humör det växlar .... svängarna är snabba och många ....

Jag blir inte LITE glad
Jag blir JÄVLIGT GLAD , upprymd .
Jag blir inte lite ledsen 
Jag blir FÖRKROSSAD.
Jag blir inte lite arg
Jag blir HELIGT FÖRBANNAD
 
*******************************************************''
Och här hittar ni hennes blogg: http://owlene.blogg.se/

Så lite, betyder så mycket!

Denna har jag kopierat av från fb,
det är Tomas Gunnarssons sida som heter
"Att överlista Jante"
 
 

Här kommer en FANTASTISK BERÄTTELSE som jag fick återberättad för flera år sedan. Den visar hur lite det egentligen behövs av omtänksamhet för att möta upp en människa och få henne att känna stor glädje!

 

 

Eftersom jag endast kommer ihåg berättelsen i grova drag, har jag med egna ord tolkat vad jag minns att jag hörde

 

 

Margaretha, mest kallad Maggan skulle snart fylla 90 år och bodde i samma lägenhet som hon bott i under de senaste 50 åren. Hon var tidigare gift med en man, men han gick bort när hon endast var 35 år gammal. Några barn hade det inte blivit men däremot en mängd olika resor under livets gång. Hon hade rest mest på egen hand, men ibland också med sina väninnor.

 

 

Maggan hade varje dag sedan ca 10 år, haft det södra distriktet från hemtjänsten på besök. Hon hade genom åren lärt känna personalen mer än väl. Hon hade också blivit mer och mer isolerad och ensam under årens lopp.

 

 

Maggan pratade oftast med hemtjänstpersonalen om att hon tyckte bäst om Spanien. ”Spanjorer är riktiga män och inte några dönickar som svenska män”, var en kommentar hon ofta fällde. Hon hade sedan många år tillbaka lärt sig att dansa flamenco av en riktig karl, d v s en spanjor. Hon hade hunnit med att besöka Spanien många gånger där hon alltid dansade flamenco.

 

 

Att dansa Flamenco med sensuella spanjorer var enligt Maggan det mest fantastiska livet kunde erbjuda, varför det förmodligen inte var en slump att hon hade en stor färgstark tavla ovanför sin vardagsrumssoffa föreställande ett par som var mitt uppe i en känslofull flamencodans. Att spanjorer var riktiga män hade blivit ett slags mantra för Maggan.

 

 

Det var heller inte ovanligt att hon lät sätta på sin gamla favorit till stenkaka på sin lika gamla grammofon och spelade sitt favoritspår. Till flamencomusiken dansade hon fram och tillbaka på det knarrande parkettgolvet.

 

 

Tidigt på förmiddagen på Maggans 90-årsdag klädde hon sig lite extra fint. Egentligen inte för någon annan än henne själv, förutom personen från hemtjänsten som skulle komma på det dagliga rutinbesöket. Denna dag skulle hemtjänsten komma med en överraskning som hon inte hade kunnat drömma om.

 

 

I det västra distriktet, alltså inte det Maggan tillhörde, jobbade spanjoren Pedro. Pedro råkade kunna flamenco och ställde utan tvekan upp då han fick frågan om han kunde tänka sig att följa med hem till Maggan på hennes 90-årsdag.

 

 

Kl. 11.00 ringde det på Maggans dörr, hon öppnade och där stod alla hennes hembesökare från hemtjänsten och sjöng ”Ja, må hon leva”.
Efter hurrandet steg den svarthårige Pedro fram, han var klädd i en röd uppknäppt sidenskjorta och med svarta åtsittande byxor med ett brett skärp med glittrande spänne och längst ner ett par svarta skor.

 

 

Efter en stund snurrade den snart utslitna stenkakan igång och ut från högtalarhornet hördes knastrande och härliga flamencorytmer varpå den rakryggade Pedro bjuder upp Maggan. Pedro och Maggan satt igång en härlig och känslofull flamencodans. Grammofonens pickupnål hoppade till ibland, men det störde inte det minsta varken Pedros eller Maggans hängivelse. Maggan var i eld och lågor och hennes tårar rann ner för hennes rynkiga kinder och hennes silvergrå hår svävade som silke genom luften.

 

 

Från den dagen verkade Maggan ha fyllts med ett harmoniskt och glädjefyllt lugn, något hon långt ifrån haft tidigare i samma utsträckning. Från och med denna dag pratade hon om denna fantastiska Pedro dagligen till dess att hon dog bara sex månader senare.

 

 


Jag tror att Maggan var lycklig när hon dansade vidare från jordelivet.

********************************************************************************************************************************

Jag önskar fler kunde förstå att något som kan verka så litet för dig, är så stort och viktigt för någon annan! 

Blessed Be


Slarvar med skrivandet..

Hej på er där ute...

Uppe igen efter ett par timmars sömn, kunde inte somna om, har tagit fler insomningstabletter, och ska göra ett nytt försök snart igen.
 
Jag har haft huvudvärk så gott som konstant i fyra dagar, men just nu har jag ingen? Mysko...
 
 
Som ni nog märkt, om ni brukar läsa min blogg, har jag återigen varit frånvarande. Det blir lite slarvade med skrivandet.
I bland bara flödar orden, och i bland är det totalt tomt, skulle tro att många känner igen sig i det.
 
 
Så.. vi är inne på ett nytt år, igen. 2013... ja du..överlevt ännu ett år, det är inte så jävla illa pinkat av en tjej som var tvärsäker på att hon aldrig skulle uppleva sin tjugonde födelsedag.
Inte så illa...
 
Men jag hade väl hoppas på någon magisk "ny" början tillsammans med nyåret, men icke.. vet inte hur mycket det har att göra med att det absolut inte ens kändes som nyår?
 
Men den 31 dec 2012, och den 1 jan 2013 kändes precis samma, suck.. hade behövt en fräsch start tror jag.
 
Det känns som att jag hela tiden går på samma energi mätare, tanken är väl att den ska fyllas på av sömn mm? Det gör den inte här, och jag tror verkligen att jag är nere ganska djupt i reservdunken...
 
Någon kommerterade med att jag borde sluta gnälla, och ta tag i mitt liv... Hmm..Har den personen fått någon slags instruktioner på hur man gör det? Missade jag utdelningen på dom?
 
Det når uppenbarligen inte ut, framstår inte av min blogg att jag VILL ta tag i mitt liv, men att jag inte har den blekaste aning om HUR det ska gå till?

Är det verkligen någon som tror att jag vill ha det så här? Att jag inte hade ändrat på mitt liv, mitt mående om jag kunde? Om jag hade förmågan till det? 
 
Fatta problemet, jag har inte en piss aning om HUR!
Visst det finns väl massor av: Börja med det, eller detta!
Jo men visst! Va det så enkelt menar du??
 
Jösses! Vad man än tar sig för, måste man ha en gnutta energi till att göra det. Vad man än påbörjar, måste man ha något slagt intresse för det.
Man måste ha en liten gnista i sig...
 
Ähh... jag gnäller igen va?
 
Hur ska jag kunna förklara vad jag själv inte förstår?
 
Nä.. försöka ta sig tillbaka till sängen kanske?
Ta hand om er därute, och ta hand om varandra!

Döda för energi...

Ännu en dag i raden av likadana ändlösa dagar.. Ja, jag vet.. "varje dag är en gåva"..  och jag vet att "det är bara du som kan ändra på det".. Ja vet, JAG VET!!
 
Hur ska jag få er att förstå något jag inte förstår själv? Fan..
 
Dagarna tycks så jävla långa.. och ändå för jag inte ett jävla piss gjort.. och detta upprepas i vad som känns som det oändliga.. Varje kväll drogar jag ner mig, men tyngden att.. "nähä.. inget gjort i dag heller".. Och alla tankar på "det ska jag göra i morgon".. och den listan är lång, så lång.. Fylld av tråkiga saker, men också av saker jag brukade tycka är kul att göra, men nu.. eller ja.. nu? Jag finner inget nöje av det..Bara tyngden..
 
 
Jag har INGEN energi.. sipp, nada.. ingen alls.. Vad i helsike är det för mening att vakna dag efter dag, utmattad..trött, deppig.. VARJE DAG??
 
Jag har kommit så jävla långt att det känns som att jag skulle mörda för att få vakna utvilad! På bra humör!
Ärligt? Någon gång??
 
Jag är så trött att tårarna, som annars lyser med sin frånvaro när jag skulle behöva gråta ut, nu.. nu rinner dom av ren trötthet..
 
Vad ska jag göra?? Ärligt? Vad i helvete ska jag ta mig till?? HUR VÄNDER JAG DEN HÄR SKITEN!?!?!
 
 
Jag vill ju så mycket.. mest av allt att få ordning på vårat hem.. JAG VILL JU!! Men va fasen gör man när det inte finns någon ork.. ingen energi??
 
Jag är så vansinnigt trött... Hur länge till ska jag stå ut med det här?

Energi..

Eller ja.. bristen på energi...
 
Hur e det meningen att jag ska få något alls gjort, när jag har totalt slut på energi? Och inget jag gör verkar fylla på den?
 
Vi har börjat greja här, flytta på grejer för att få i ordning på hobbyrummet.. och nu.. nu har jag ta mig fan slut på energin jag inte ens hade till att börja med..
 
Sitter och försöker tvinga i mig en skål yoghurt och två mackor.. jag mådde illa redan innan ju.. Usch, hur e det meningen att man ska kunna äta när det vänder sig i magen bara vid tanken? 
 
Vad e det för fel på mig???

Jag har köpt en mössa!

Jag brukar alltid klaga mycket och högt på den mörka och kalla delen av året, och mitt avsky för mössor grundades tidig.
 
I dag, alltså den 18 okt.. har jag antingen blivit barnsligare, el vuxnare.. för jag har ta mig fasen köpt mig en mössa! OCH jag tänker faktiskt använda den, det är till och med sopass att jag hade på mig den medans vi packade upp dom andra varorna, varm och go!
 
Så nu slår jag ett slag för alla mössor i världen, köp någon söt, el rolig.. dra ner den över öronen, blinka med långa ögonfransar under den.. och njut av tanken att snart, snart.. får du komma in i värmen, kura ner dig i soffan med någon varmt att dricka och bara vara... 

Utmattad..

Är inne på, jag tror det är 3:e? dagen med en mage som verkligen hatar mig..
 
Jag tog under ett par dagar några ganska starka värktabletter, eftersom jag jämt har ont, överallt.. Jag mådde ok i, kanske två dagar, relativt smärtfri.. Tills i, blir det lördags, då min mage fullständigt kraschade.. jag trodde det var grym mensvärk.. men inte..
 
Nu har magen lugnat ner sig, ganska mycket i alla fall.. jag får fortfarandes smärtsamma kramper.. och matlusten e åt helvete. Danny var ju gullig och gjorde pasta och korv.. satt och petade i det, jag vet inte hur länge.. tror jag fick i mig kanske.. 5-10 gafflar?
Sen stog det mig så högt i halsen att jag gav upp.. det är det enda jag har ätit i dag.. nu försöker jag få i mig en kopp nyponsoppa..
 
Jag är trött och utmattad till både kropp och själ.. och inte får jag någon ny energi när jag inte får i mig någon mat..och nu, när jag inte vågar ta några värktabletter.. så är smärtan tillbaka..
 
Mitt skulderblad känns som att det är på väg ut genom ryggen, mina händer värker.. ja hela jag, mer el mindre, värker..
Nu är jag så trött på det här att jag hela tiden är på gränsen till tårar..
 
Jag vill bara sova!
Och jag vill få vakna EN jävla morgon, och må bra, känna mig utvilad och se fram emot dagen! Snälla?! En dag i veckan? I månaden? Per halvår? Per ÅR??
Snälla... Jag behöver SÅ en påminnelse om att det KAN vara så.. el är det bara jag som önskar? Jag som fantiserar?
 
Jag e så trött att jag varken vet ut el in... EN MORGON? Snälla??

Barnen..

För att låna ett citat från min syster Marie: "Det är alltid barnen som får betala i slutänden". Så jävla sant, och så jävla hemskt...
 
Jag är inte ett barn länge.. jag ska föreställa en vuxen kvinna.. men smärtar fortfarandes av hur jag blev behandlades som barn.. jag försöker lägga det bakom mig, men det är så svårt..
 
 
Den första hjälten i mitt liv, det var min far.. Han var stor och stark, hans ord var lag!! Han kunde inte göra något fel.. det är höga tankar att leva upp till.. och han misslyckades katastrofalt..
 
Han brukade säga att "här gör vi ingen skillnad på barnen. Alla behandlas lika. Får en så får den andra!"
Det är sånt skitsnack att jag i dag läge mår illa av det!
 
 
Den andra hjälten jag fick i mitt liv, det är min syster Marie, hon är fortfarandes min hjälte, och kommer alltid att vara.
 
Vi pratar ofta och länge, om det som har varit, om det som är och hur vill önskar det ska bli. Vi har båda mycket bakom om som behöver bearbetas, och vi hjälper varandra så gott vi kan.
 
Vi har blivit så olika behandlade i det förflutan, och vi har båda tagit skada.. Men det är först nu, när man kan hålla det lite på avstånd och titta på det, som vi båda inser hur jävligt vi båda blivit behandlade .. hur fult vi har blivit hanterade, hur vi har använts emot varandra!
 
Det gör ont att se, det är smärtsamt att acceptera. Men vi gör vårt bästa, och vi försöker lära av det, och det är väl allt vi kan begära av oss själva i slutänden?
 
 
Vi var två av det fruktansvärda antal barn, som fick betala. Och betalar gör vi fortfarandes..
 
 

Ändra sinnes stämningen

Jag vet inte vad som gör det, ja.. oftast inte i alla fall.. och att hänga med i svängarna är fasiken inte lätt.. men likaväl ändras min sinnes stämning.. från dåligt till värre.. från värre till bättre..
 
Just nu, alltså precis JUST NU.. känns all OK.. det är en ovan känsla..
men just nu.. så är jag tacksam för allt jag har..
 
Jag vet inte hur det kommer att kännas om två minuter, det vet jag aldrig, 
och det kan vara grymt utmattande..
men just nu.. trots allt mitt gnällande, klagande och önskningar..
så.. just nu.. är jag nöjd, just nu är jag tacksam för det jag faktiskt har...

Hudlös

I bland har jag inga ord att beskriva, i bland vågar jag inte beskriva ens för mig själv.. och i bland skriker mitt inre efter att få beskriva...
 
Jag testade att skriva "jag känner mig hudlös, förstår du den känslan?"  på facebook.. men jag har raderat det igen..
Någon gång, någonstans.. har det tagit stopp inom mig, att dela med mig..  kändes lite som att ställa mig mitt i ett folkhav och ropa, "titta, titta!! Jag har ingen hud, vill du peta??"
 
*avbrott*
 
Har pratat med min syster i x antal timmar, och det känns lite bättre..
tack för att du finns där <3
 
 

Nej inte denna gången heller..

Nä.. att planera att göra saker, det verkar vara totalt meningslöst, för det blir aldrig som man har tänkt sig ändå..

Tänkte vara duktig i går kväll, med tanke på att jag ändå inte mådde något vidare.. så jag bestämde mig för att lägga mig tidigt, så redan vid 22-tiden drog jag täcket över huvudet.. och hade då satt väckarklockan på ringning med..lägga mig tidigt, gå upp innan tolv och få lite gjort på den här sopptipen vi kallar hem.. men men.. nu sitter jag här.. som ni märker.. och kl är 03:50.. har väl varit vaken i dryga två timmar... Behöver jag säga att jag inte planerade det här?
Och nu virvlar allt som borde göras runt i huvudet på mig.. och inget av det funkar direkt att göra mitt i natten.. har tagit fler tabletter och hoppas på att komma i säng snart..

Jag hoppas ni har en lugn och sovandes natt därute.. Var rädda om er, och om varandra...

Love is pain...

Kan det sägas på något annat sätt?
Kärlek, äkta kärlek, den stora sanna kärleken... är det inte den vi alla strävar efter?
Och är det inte i strävan efter den kärleken som vi om och om igen slår huvudet blodigt mot väggen?

Vi försöker, och försöker, och försöker, på alla sätt vi kan komma på..
Att hitta kärleken,
att bli älskad tillbaka,
att få förhållande att fungera
och att få resten att livet att fungera tillsammans med våran kärlek och vårt förhållande..

Vem kan låta bli att le när dom tänker på den första tiden som nyförälskad?
Vem kan låta bli att åtminstonde få en tår i ögat när man tänker på dom som har sårat en, och som man själv har sårat?

Det är himmlen att älska och bli älskad... men att inte få det att fungera, trots att kärleken finns där, det är nog helvetet..

Ingen kan göra en så lycklig som den man älskar, och ingen kan såra en så fruktansvärt..

Kärleken är det vi lever för, men i bland håller den verkligen på att ta livet av oss..

RSS 2.0