skuggliv

Det känns som att jag håller på att slitas itu!
Du ska göra så, men du får inte göra så där! Du måste göra detta, men inte detta!

jag är rädd, börjar bli riktigt rädd!
Jag vill inte hamna på sjukan igen, jag vill inte! Men jag är rädd att det är dit den här vägen leder..

Känns som att allt och alla sliter och drar i mig. Åt olika håll...
Det värker i min kropp, det värker i min mage, i mitt huvud, i min själ...
Jag klarar inte av det här livet, det e för mycket... för mycket helt enkelt och mitt bästa är inte ens i närheten av tillräckligt bra.

Det gör ont i mig... Snälla varför kan ni inte förstå...
Jag är inte som er! jag klarar inte av att leva som er!
Jag är rädd...all min styrka går åt att hålla mig på benen, att fortsätta andas, att inte göra mig illa...

Längtan, behovet finns där.. skriker i mig...
Att försöka leva som er.. tar livet av mig! Är det viktigare att jag framstår som en av er, än att jag överlever?
Ärligt talat vet jag inte hur mycket jag klarar!

Jag vet inte om dom goda stunderna är värt allt annat...

"att dö är lätt, det är att leva som är svårt"