Betongdjungel
Betongdjungel (socialfobi)
Jag snurrar runt, runt i panik.
Blicken letar, söker utan att finna.
Jag står mitt i en djungel,
en skrämmande djungel av betong, stål och glas.
Plötsligt öppnas dörrar överallt!
Och ut slipper min stora skräck: människor.
Jag slår händerna för öronen,
för att slippa höra deras gälla,
stressade röster,
dom skär i mig ändå.
Jag backar in i ett hörn,
trycker mig mot väggen,
försöker undkomma dom.
Jag sluter mina ögon,
kämpar för att stänga dom ute.
Men dom myllrar runt mig,
som stora äckliga spindlar.
Det ryser i min kropp,
av äckel och skräck,
var gång någon nuddar mig.
Jag känner hur kedjan,
som ständigt är lindad
runt min bröstkorg,
nu dras åt.
Hur den stryper luften,
den når inte ner i mina lungor.
desperat kämpar jag efter luft,
kippar efter andan,
slåss för att få ner luft i mina misshandlade lungor.
Jag faller ner på knä,
som ett träd i storm,
asfalt och grus möter dom,
det gör ont!
Kedjan vrider och spänner sig,
som en levande boaorm om min kropp,
Folk stirrar nu,
jag kan känna deras dömande blickar,
hur dom bränner sår på min kropp.
Jag faller framåt,
händerna tar automatiskt emot,
och skrapas till blod på den hårda marken.
På händer och knä,
flämtande efter luft,
bränd av folks blickar,
kommer det obarmhärtiga dödande slaget.
Viskningarna,
dom hånfulla skratten,
elakheterna.
Dom letar sig in i mina oskyddade öron,
upp till hjärnan och ner till mitt sargade hjärta.
Min kropp säger stopp!
Det gör för ont.
Jag faller på sidan
och i en sista kraftansträngning,
drar jag ihop mig i fosterställning,
innan andningen slutar ,
hjärtat saktar in och stannar.
Sakta lyfter själen,
svävar uppåt.
Utan rädsla ser den ner på betongdjungel
på människorna,
dom kan inte nå mig mer.
Jag förs dit jag hör hemma,
mot en mjuk äng,
fylld av vackra blommor,
dag existerar inte här,
bara mild sommar natt.
Försiktigt läggs jag ner
i det mjuka gräset.
Säker som i en vagga
blickar jag upp mot den
sammets svarta himmeln,
stjärnorna som flirtar med mig
och fullmånen som mjukt lyser upp,
ger mig allt ljus jag behöver.
Sakta glider jag över ängen,
mina fötter rör inte marken,
gräset kittlar skönt.
Fri från mitt mänskliga, hatade skal.
Borta är all smärta och sorg,
In i den välkomnade skogen glider jag,
in i dess väntande famn,
mitt trygga hem.
Samtidigt går folk omvägar kring kvinnan på gatan.
Hon ligger så stilla och tyst på den hårda marken.
Någon petar på henne med skon och säger med avsmak:
Lever hon?
Ambulansen kommer så småningom,
tar hand om kroppen som så länge varit mitt fängelse.
Men inget av det spelar någon roll längre.
För jag är äntligen fri, äntligen trygg,
för nu jag är hemma.
