Tröttdeppig..
Jag borde nog gå och lägga mig, kl är 02:32 nu... och alla tankar och känslor bara svallar över, dom negativa vill säga.
Blir ni också deppiga när ni blir tillräckligt trötta och inte verkligen har något att koncentrera er på? Eller är det jag som är knäpp? Igen?
Så många tankar som fylller mig... så mycket smärta som kommer upp till ytan....
Sorg som man kan tränga undan medans man har lite styrka, men plötsligt bara rasar det, och tårarna bara vägrar sluta rinna!
Det var denna texten från facebook som satte gång allt..
"En sann vän struntar i om du är pank, om ditt hus är ostädat, vad du gjort i ditt förflutna eller om din familj gör massa tokigheter. Den älskar dig för vem du är. En sann vän ifrågasätter inte vänskapen fast det kan gå långa perioder utan att ni talar. Om du har minst EN sådan sann vän, så sätt upp det här på din vägg. Din vän/dina vänner vet vilka de är♥"
så många tankar, smärta och sorg som kom upp till ytan..
Hur många vänner har jag förlorat? Bara för att jag är jag? Och inte kan, som dom flesta tydligen har fått manual till, låtsas som att allt e bra. Jag kan inte, jag vet inte hur?!
För i slutet, så räcker jag aldrig till.. jag är inte nog, inte bra nog, inte stark nog, inte "frisk" nog, inte som dom...
Jag står alltid utanför? Jag är alltid udda.. och samma sak som oftast gör att vi blir vänner från början, gör till slut att vänskapen går åt helvete!!
Det finns ett par meningar som sagts mig, som är inbrända i mig
"du knäpper med fingrarna och förväntar dig att man ska släppa allt för att hjälpa dig"
"du blir aldrig nöjd"
Så många gånger jag har frågat mig själv, är jag sådan?
Hur ändrar jag det? Jag vet ju inte på vilket sätt jag gör detta....
Det gör ont i mig...fortfarandes...
men det är väl som en sa
"du stannar kvar i det förflutna"
Aj... men kanske är det så.. är det konstigt eller fel, att vissa saker bränner sig fast i en? Gör det inte det i andra?
Är det bara jag?!
Jag är så trött... jag önskar så att någon kunde ge mig ärliga svar, inte elakheter, bara sanning.
NÅGON???
Är jag så förbannat hemsk? Jobbig? Jag vet inte vilket ord ni vill använda..men människor tycks bara stå ut med mig ett tag... sen... antingen bråkar vi....och blir ovänner.. el, så försvinner vännen sakta men säkert allt längre bort...till slut pratar man inte längre....
Är vänskap värd allt man invisterar i den?
Är den värd att öppna sitt hjärta för?
Jag vet inte längre.... jag har inga svar, bara frågor, som jag inte vet vem jag ska ställa dom till?
Vem kan jag fråga? Vem kan svara?
Det enda jag vet säkert vid det här laget... det är att jag inte litar på någon till 100% längre, inte en enda...
Är det så det ska vara, så verkligeheten ser ut? Eller är det bara förbannat sorgligt?
Eller är det bara så att verkligeheten är så sorglig?
Jag vet inte........jag har inga svar, bara frågor.....
Blir ni också deppiga när ni blir tillräckligt trötta och inte verkligen har något att koncentrera er på? Eller är det jag som är knäpp? Igen?
Så många tankar som fylller mig... så mycket smärta som kommer upp till ytan....
Sorg som man kan tränga undan medans man har lite styrka, men plötsligt bara rasar det, och tårarna bara vägrar sluta rinna!
Det var denna texten från facebook som satte gång allt..
"En sann vän struntar i om du är pank, om ditt hus är ostädat, vad du gjort i ditt förflutna eller om din familj gör massa tokigheter. Den älskar dig för vem du är. En sann vän ifrågasätter inte vänskapen fast det kan gå långa perioder utan att ni talar. Om du har minst EN sådan sann vän, så sätt upp det här på din vägg. Din vän/dina vänner vet vilka de är♥"
så många tankar, smärta och sorg som kom upp till ytan..
Hur många vänner har jag förlorat? Bara för att jag är jag? Och inte kan, som dom flesta tydligen har fått manual till, låtsas som att allt e bra. Jag kan inte, jag vet inte hur?!
För i slutet, så räcker jag aldrig till.. jag är inte nog, inte bra nog, inte stark nog, inte "frisk" nog, inte som dom...
Jag står alltid utanför? Jag är alltid udda.. och samma sak som oftast gör att vi blir vänner från början, gör till slut att vänskapen går åt helvete!!
Det finns ett par meningar som sagts mig, som är inbrända i mig
"du knäpper med fingrarna och förväntar dig att man ska släppa allt för att hjälpa dig"
"du blir aldrig nöjd"
Så många gånger jag har frågat mig själv, är jag sådan?
Hur ändrar jag det? Jag vet ju inte på vilket sätt jag gör detta....
Det gör ont i mig...fortfarandes...
men det är väl som en sa
"du stannar kvar i det förflutna"
Aj... men kanske är det så.. är det konstigt eller fel, att vissa saker bränner sig fast i en? Gör det inte det i andra?
Är det bara jag?!
Jag är så trött... jag önskar så att någon kunde ge mig ärliga svar, inte elakheter, bara sanning.
NÅGON???
Är jag så förbannat hemsk? Jobbig? Jag vet inte vilket ord ni vill använda..men människor tycks bara stå ut med mig ett tag... sen... antingen bråkar vi....och blir ovänner.. el, så försvinner vännen sakta men säkert allt längre bort...till slut pratar man inte längre....
Är vänskap värd allt man invisterar i den?
Är den värd att öppna sitt hjärta för?
Jag vet inte längre.... jag har inga svar, bara frågor, som jag inte vet vem jag ska ställa dom till?
Vem kan jag fråga? Vem kan svara?
Det enda jag vet säkert vid det här laget... det är att jag inte litar på någon till 100% längre, inte en enda...
Är det så det ska vara, så verkligeheten ser ut? Eller är det bara förbannat sorgligt?
Eller är det bara så att verkligeheten är så sorglig?
Jag vet inte........jag har inga svar, bara frågor.....
Kommentarer
Trackback
