"Livet" med borderline..
Livet är väl knappas lätt för någon, men att vissa har det lättare.. det är väl bara att acceptera.
Livet med BPS.. är inget liv, det är en daglig kamp för överlevnad!
Livet med daglig ångest... medeciner... svårigheter med allt, från att gå upp ur sängen, till att handla, att ta hand om hemmer och sig själv.
Jag vet hur det är att leva med ångesten som levade demoner inom en, hur det är att ta mer medeciner än man borde för att orka.
Jag vet hur det är att känna sig rätt ok ena stunden, för att i nästa sec vräkas ner i en ändlös svart avgrund där inget annat än smärta existerar.
Jag vet hur det är att göra allt för att sova så mycket man bara kan, för tröttheten man ständigt känner, sitter i själen, och ingen sömn i världen kan bota den, men man sover ändå, då försvinner i alla fall lite tid!
Jag lever men fruktan för andra människor, både deras närvaro OCH frånvaro! Att gå utanför dörren är ett helvete, men lyckas man vill man inte in igen.. el så kan man inte komma in igen snart nog..
Allt är dubbelt i min värld.. samtidigt som det är svartvitt, samtidigt som allt har så starka färger att det gör ont i ögonen, mörkret kan skrämma och det kan trösta, ljuset kan göra en glad för en stund för att i nästa göra så ont.
Det finns inget, ingenting, som är lätt i mitt liv!
Alla tankar.. alla känslor...är som giftiga klor som river mig i strimlor!
