skuggliv

För att låna ett citat från min syster Marie: "Det är alltid barnen som får betala i slutänden". Så jävla sant, och så jävla hemskt...

 

Jag är inte ett barn länge.. jag ska föreställa en vuxen kvinna.. men smärtar fortfarandes av hur jag blev behandlades som barn.. jag försöker lägga det bakom mig, men det är så svårt..

 

 

Den första hjälten i mitt liv, det var min far.. Han var stor och stark, hans ord var lag!! Han kunde inte göra något fel.. det är höga tankar att leva upp till.. och han misslyckades katastrofalt..

 

Han brukade säga att "här gör vi ingen skillnad på barnen. Alla behandlas lika. Får en så får den andra!"

Det är sånt skitsnack att jag i dag läge mår illa av det!

 

 

Den andra hjälten jag fick i mitt liv, det är min syster Marie, hon är fortfarandes min hjälte, och kommer alltid att vara.

 

Vi pratar ofta och länge, om det som har varit, om det som är och hur vill önskar det ska bli. Vi har båda mycket bakom om som behöver bearbetas, och vi hjälper varandra så gott vi kan.

 

Vi har blivit så olika behandlade i det förflutan, och vi har båda tagit skada.. Men det är först nu, när man kan hålla det lite på avstånd och titta på det, som vi båda inser hur jävligt vi båda blivit behandlade .. hur fult vi har blivit hanterade, hur vi har använts emot varandra!

 

Det gör ont att se, det är smärtsamt att acceptera. Men vi gör vårt bästa, och vi försöker lära av det, och det är väl allt vi kan begära av oss själva i slutänden?

 

 

Vi var två av det fruktansvärda antal barn, som fick betala. Och betalar gör vi fortfarandes..