vänner, att hjälpa, sån e jag...
Det finns många därute som söker hjälp.... på olika sätt, av olika skäl...
Jag har en kär vän som söker råd, och jag vill av hela mitt hjärta kunna ge lite hjälp...men i bland, är den enda hjälpen man kan ge, är att säga, jag finns här, jag lyssnar och jag bryr mig.
Om jag säger det.. så säger jag det aldrig av artighet, aldrig!
Om jag säger det, så menar jag det, att jag vill hjälpa, att mitt hjärta är engagerat, att mina tankar söker efter något, ack så litet, men något som kan göra din nästa dag lite lättare, eller får dig att le...
Kom i håg det min vän!!!
*************************************************************************************'*****
Men gör det aldrig av artighet, jag hatar det!
Så många som sagt, "jag finns här, jag kommer alltid finnas där för dig.
Du kan lita på mig..."
oj, så många svek...
så många tårar jag fällt över min falska tro på sk vänner....
Om jag någonsin vänder någon ryggen, så kommer den att veta varför, den kommer inte, som jag så många gånger gjort, stått förvirrad och tom och stirrat ut i ingenting, sökandes min vän, som inte längre finns där, bara borta, och ingen förklaring gett. Bara löst upp och försvunnit...
Jag tror på att vara rak och ärlig, på att tala sanning, på att (gammaldags?) ett handslag på en affär, är samma sak som ett skrivet kontrakt.
Mina vänner...har jag några kvar av dom egentligen? Jag vet inte...
Men dom visste, att om dom frågade mig om råd, eller åsikt, så skulle dom få sanningen.
och många sa om och om igen, att det var därför man frågade mig, för att man visste att man skulle få ett ärligt svar... och ändå har det hänt mer än en gång, att dom plötsligt vänt mig ryggen, och jag har inte vetat varför.. och senare.. fått veta att dom inte uppskattade mitt svar på något....
Jösses, att vända en vän ryggen över det, och inte bara säga det? Vad är den vänskapen värd?
Jag är aldrig ärlig för att vara grym, men om någon ber en om ett ärligt svar, ska man då ge det svar personen vill höra, och inte vara ärlig? Jag är ledsen men det är inte jag.
Men jag tiger hellre än att såra...
Det finns ett ordspråk som säger "såra mig hellre med sanningen, än gör mig lycklig med en lögn"
Och det är något jag lever efter.... jag vet hur det är att få höra lögner, "för att jag inte skulle oroa mig, för att det var onödigt att jag visste, för att dom inte kunde säga mig saningen öga mot öga"
Och fan, va ont det gjorde då man fick veta sanningen, för tro mig... den kryper fram, på ett eller annat sätt....
Nä.. Jag säger vad jag tycker, men jag står också vid mitt ord!
Jag kryper inte undan om jag blir ifrågasatt.
Jag är inte "tuff" och tyken i telefon, för att sen bli en mes och inte kunna stå upp för vad jag sagt när jag möter människan. Så fegt. Jag har verkligen svårt för feghet...
Och nästa gång du diskuterar med mig, och börjar med "du vrider ju på orden" när jag ger dig tillbaka det du sagt mig.. säg som det är, du har inget bra svar!
Nästa gång du säger "håll käften" till mig, stå för det när du ser mig igen!
Och vet att för varje gång du tror att du trycker ner mig, genom att kalla mig fula ord, säga åt mig att hålla käften, eller kalla mig för lögnare...kom då i håg att jag vet vad jag sagt, och det enda du gör är att visa hur feg du är, och du bara sjunker i respekt hos mig....
och du... jag glömmer inte den som försökt trycka ner mig!
Jag har problem, och jag påstår inget annat, så att slänga det i ansiktet på mig, det gör ingen nytta.
För jag kämpar med mina problem, och om du påstår att du inte har ett problem i världen, är du en lögnare.
Jag kanske "gnäller" om mina problem, men jag lever med dom 24/7! Och om jag gnäller en kvart i telefon, eller om jag skriver av mig här... så e det den tiden jag ägnar åt att "gnälla" om mina problem, resten av tiden lever och kämpar jag med dom! Så jag tänker ta mig fan inte be om ursäkt för det!
Vill du inte höra? Säg det!
Vill du inte läsa det? Men sluta läsa då pappskalle!!
Jag tvingar mig inte på någon, nej... och jag vet det finns dom som har problem med att jag har den problematik jag har, så det tas inte upp då jag är med dom. Men det räcker inte för alla, tyvärr.....
Det e många tankar som snurrar i huvudet på mig, saker som har hänt, saker som har sagt, saker som förstörts,
vänner som försvunnit, vänner som sårat, och jag som sårat vänner....
Jag har aldrig påstått att jag är felfri, det ska väl gudarna veta!
Och visst kan också jag bli arg och slägga ur mig elakheter... och även om det inte är snällt, så brukar i alla fall mina elakheter ha någon grund...
men jag vet också när jag gjort fel, och jag står för det med! Och jag ber om ursäkt... om det e jag som har gjort fel, det har jag inga problem med, snarare att jag inte kan få be om förlåtelse snabbt nog...
Men har du sårat mig, så är risken stor att jag ger tillbaka gånger tio, för jag är trött på att bli sårad
Och gör du mig illa, tro inte att du kan släta över det, utan att be om ursäkt, börja med en ursäkt och förklaring...
och vi får se... det beror helt på hur illa du gjort mig, på vilket sätt....
Men jag tar bara till en viss gräns... sen är det du som inte exicterar för mig!
Jag vet att det låter förbannat hårt....
men när ens själ och hjärta blivit så misshandlat som mitt.... då måste man sätta en gräns... utan det överlever man inte, man kan inte bara ta emot skit, gång efter gång.
Men det finns en önskan i mig.... det finns dom som har hjälpt mig så mycket! Så många gånger! Som aldrig gett upp hoppet om mig!
Aldrig att jag önskar dom problem, aldrig, men jag önskar så att jag kunde få ge tillbaka, få ställa upp för dom,
finnas där för dom....
Men jag hoppas i alla fall att ni vet, att jag har sagt er hur mycket er omtanke betyder, hur stor skillnad ett par ord kan göra, jag hoppas ni vet hur fantastiska ni är, att jag har sagt er det...och det e allt jag kan göra, tills den dagen då du vill ha någon som lyssnar el tröstar, då kommer jag finnas där för dig, men hur mycket jag än vill hjälpa dig, så önskar jag samtidigt att du aldrig kommer att behöva den hjälpen, enbart för att jag vill att du ska vara lycklig.
Va modigt, Inte!
"sitt inte där och gnäll, gå ut och gör något åt det"
det kan du säga som inte ens vågar skriva ditt namn!
Du vet inget om vad jag "gör" åt saken!!
jaja, fega idioter finns det gott om!
Fel på mig??
Varför står människor bara ut med mig en viss tid, sen försvinner dom, sakta men säkert?
Vad e det jag säger som e så fel? Vad e det jag gör som e så jävla jobbigt?
Varför säga till mig att du tycker om mig, att du älskar mig, när vi väl träffas, och sen bara liksom blekna bort...
vad e det jag gör som gör att alla jag tycker om drar sig undan mig, förr eller senare??
Jag försöker att inte bli sårad, men hallå, detta är människor jag har släppt in i mitt hjärta!Dom försvinner inte lika lätt därifrån, som så lätt som det verkar vara att försvinna från mig....
Jag börjar starkt undra, är vänskap verkligen värt det? Och hur släpper man in någon ny i sitt hjärta, när man av erfarenhet vet, att dom förr eller senare kommer att såra? Att man inte kommer att duga, att dom kommer att vilja ändra på en...att jag kommer få låtsas, inte få vara den jag är? Vad e meningen med det då?
Blir livet någonsin lättare? Gör det mindre ont? Förstår man mer, om alla vad och varför?
Ärligt talat, jag är snart 30, och jag blir inte yngre... men jag blir inte heller bättre, inte friskare.. är det så här mitt liv kommer se ut?
ett liv i en lägenhet, jag som längtar så ut på landet! Inga barn, när jag har längtat efter det sen jag var femton!
Det är en person som gör att jag går upp ur sängen. En som gör att jag klär på mig och inte bara drogar ner mig igen. Min danny...
Han är en av dom som har sårat mig mest, och jag älskar honom med allt jag är. Han är allt och han är min, säger han... att han e bara min...
Så fasten jag e så trött i själen att jag bara vill låta den vila för evigt, trots att min kropp värker, och min hjärna... står på error, så kommer jag åter igen gå upp i morgon, för han finns där och där han är vill jag vara...
Jag älskar dig, min danny
Och trots att livet inte alls är som jag drömde om, så har verkligheten överträffat drömmen i en sak, och det e du, jag trodde aldrig att jag skulle finna någon som älskar mig så som du gör, att en man kunde vara så omtänksam och öm, samtidigt som han är så stark. Vilken drömman jag än drömde i hop, så är du så mycket bättre, jag kunde inte dikta i hop dig, för jag visste inte att det fanns en sådan varelse.....
Skriva av mig
vänner- vad e det egetligen? vad e din syn på det? Hurdan är en vän? what`s the big nonos?
trodde jag hade så mycket att skriva ner, nu känns det som att en vägg slagit ner i mellan mig och det jag ville lufta...
Jag har inte många vänner, betyder det att man är en dålig person då?
Är det jag som jagar bort dom? och i så fall, hur??
Jag vet ingenting om människan, annat än att man inte kan lita på dom.
men elakt nog är vi människor skapta så att vi behöver ett socialt liv, i alla fall, lite då och då.
nä.. gå och lägg dig för fan!
Får ingen ro
Så nu sitter jag här... lyssnar på musik och skriver gojja... finns inte så mycket att göra halv två på natten liksom, så här sitter jag...*suck*
Jag kan inte ens komma på något vettigt att skriva om ju! Va fan!
ähh hoppas ni ligger och sover gott i armarna på er älskade
Tårarna är nära..
Jag saknar min vän...
Vi skulle inte låta det som hände splittra oss, vi skulle fortsätta som vi alltid gjort... men så e det inte...
jag kommer inte i håg om du har ringt en enda gång sen det hände?
Du svarar inte på mail längre...
Nu hade du inte tid att ta mitt samtal heller...
vad ska jag göra?
brukar alltid säga, att jag inte går dit jag inte är önskad...
och för tillfället känner jag mig allt annat än önskad, känns som att jag klänger mig fast när jag borde släppa taget... är det så?
Den vän jag har haft längst, min "syster", är hon förlorad för mig?
Jag vet inte, vet inte vad jag ska tro....
Vet bara att det värker i mig, jag känner mig tom, och tårarna fyller mina ögon...
är ännu en vän borta???
Jag vet inte
Visst, många gånger önskar jag att jag kunde få en kommentar eller åsikt om något, eller att något jag skriver kan hjälpa någon annan, det hade jag gärna viljat...
Men jag tänker inte sluta skriva för att ingen läser, för att ingen bryr sig.. nej det kan jag inte, orden finns inom mig, och dom behöver utlopp, det känns som en nödvändighet, som att det kommer rinna över annars..
Nu när jag sitter och skriver, är det torsdag kväll, klockan är 23:20, danny sover, jag har tagit mina sömntabletter, gjort en kopp lugnande te, och sitter och lyssnar på country, just nu, Whisky lullyby.. en väldigt sorglig och väldigt vacker sång. En sån som går rakt till ditt hjärta, och finns det något där som kan smärta av den texten, så kommer det göra det.... Men en viss smärta måste man släppa ut, i små doser, då och då, för att man inte ska bli så full av smärtan att man inte kan känna något annat, jag vet, jag har varit där..
Så vad händer i mitt liv?
Ja du.. det e ganska, för att inte säga väldigt tomt.
Jag har som tur e min älskade pojkvän och sambo danny, och jag har mina/våra fyra katter, Joker och hans syster Bella, Fia och hennes syster Cissi. Alla underbara på sitt eget sätt, och så klart alla har en stor egen personlighet :-)
Jag eller rättare sagt vi, har några vänner...men inga som vi direkt umgås med just nu, det e lite tråkigt, men det e så det har blivit, och jag kan väl inte påstå att jag anstränger mig för att ändra på det, inte just nu i alla fall,
jag är i en av mina så kallade svackor.... Det är alltid ansträngande, och i bland rent livsfarligt...
Tror i alla fall inte jag kommer göra några allvarligare saker, jag har rispat mig lite, ett par dagar, men inget illa.
Det jobbigaste är mitt otroligt pendlande humör, hur danny står ut, går över mitt förstånd...
Men så är han en ängel också....
Men det e jobbigt... jag vet och flera har sagt till mig att jag har bra självkännedom, men när man behöver den som bäst tycks den vara som bortblåst...
Jag går mellan att vara apatisk-inget tycks kunna fånga mitt intresse eller tankar, jag liksom bara flyter omkring, grymt utråkad, men tycks vara så oförmögen att bryta det...
Sen går jag över till panikångest- då har jag ångest om allt, verkligt el overkligt, onödigt el inte, allt är en börda, allt gör ont och allt oroar mig.. och det är då... om det går för långt, som det blir farligt, då när jag tycks komma till en korsväg av dessa två, då allt inom mig skriker, jag orkar inte mer!
Det finns en bok, med en väldigt passande titel, som jag vill läsa någon gång: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
så sant... livet gör ont..
Folk säger jag skulle dö för den eller det... vadå, skulle det vara svårt? Nej, att hitta den personen man är villig att fortsätta leva för, när det känns som att ens hjärta är så otroligt krossat, när varje känsla river i dig, när tankarna inte går att fånga. Att fortsätta leva för någon, när allt man vill är somna och inte vakna..det är svårt!
Men där är jag lyckligt lottad ser ni, för jag har hittat honom... det finns flera personer jag älskar och skulle göra nästan vad som helst för, men för honom, för att han säger att han inte kan leva utan mig, för honom slår jag upp ögonen varje dag, jag går upp ur sängen och jag försöker ännu en gång, för honom, för dig min älskade danny.
Och nu har mina sömntabletter börjat verka, så nu ska jag krypa ner i sängen och somna trygg och älskad i din famn, för att försöka ännu en gång i morgon...
snart jul..
vad gör jag? Sover så mycket som möjligt...
Känns som att jag bara vill gråta, men jag ver inte vad jag e ledsen över...
jag vet inte hur vi ska göra i jul heller...
vet inget
vill så mycket, orkar så lite..
och på fredag ska jag in på narkos igen
jag, verkligen, god jul :-P
Ett år...
Det har gått ett år, fråga mig inte hur.. men ett år har passerat.
Detta var en underbar man, Gilis, Han var make, far, "svärfar" och en fin person. En som faktiskt var vacker in i själen.
Alla vet att jag inte är någon idol av männskligheten, och när du lämnade oss, tog du med dig lite av det ljus som dom fina människorna sprider.
Jag vet att du har familj som sörjer dig djupt, känner mig självisk, men tänker ändå, jag sörjar honom med...
Jag kommer aldrig att förstå varför du blev tagen i från oss så tidigt, jag är glad att din familj har styrka i sin tro.
Och jag vet i alla fall att där du är, där är paradiset, för det är det minsta du förtjänat...
Jag gråter när jag skriver det här...ni kanske undrar varför, han var ju en väns pappa... men han var så mycket mer än så... Han var god! Jag har inte träffat många goda personer i mitt liv. Men han var just det, god i djupet av själ och hjärta.
Han behövde inte bry sig om mig, han behövde inte hjälpa mig, eller ens prata med mig... men han gjorde just det...han såg mig...han såg mig! Personen... inte problemen... Känns ofta som att man ser förbi att jag är en person, och bara ser mig som ett problem som ska lösas...
Han gjorde aldrig det...
Han hjälpte när ingen annan ställde upp...
Det plågar mig att veta vilken saknad du har lämnat efter dig, vilken smärta och sorg...
Mina vänner sorg...deras smärta, och jag kan inte göra något, inte säga något som lindrar det...
Jag står brevid med min sorg, sorg som blir ännu djupare av att se och veta om djupet av deras, för jag är hjälplös här... Jag kan inte göra något annat än säga att jag älskar er, att jag finns här för er och att jag delar er saknad...
Du lämnade efter dig så många som saknar dig....
det känns orättvisst..
jag som har varit så vårdslös med mitt liv...Jag har sårat så många... Och för dom flesta.. är jag bara ett problem, en börda...
och jag kan inte låta bli att tänka att.... det borde varit jag.
Du lämnade så många efter dig, personer som behöver dig, som inte är redo för ett liv utan dig i det.
Och jag....jämfört med dig dig så slänger jag bort mitt liv...
du var en viktig person, både i familj, kyrka och arbete..
Jag.. är en börda, det känns verkligen så.. som att det är allt jag är... en börda.. för samhället, för familj o vänner..
Du borde tagit mig, och låtit gilis leva....
Sluta pressa mig!
Du ska göra så, men du får inte göra så där! Du måste göra detta, men inte detta!
jag är rädd, börjar bli riktigt rädd!
Jag vill inte hamna på sjukan igen, jag vill inte! Men jag är rädd att det är dit den här vägen leder..
Känns som att allt och alla sliter och drar i mig. Åt olika håll...
Det värker i min kropp, det värker i min mage, i mitt huvud, i min själ...
Jag klarar inte av det här livet, det e för mycket... för mycket helt enkelt och mitt bästa är inte ens i närheten av tillräckligt bra.
Det gör ont i mig... Snälla varför kan ni inte förstå...
Jag är inte som er! jag klarar inte av att leva som er!
Jag är rädd...all min styrka går åt att hålla mig på benen, att fortsätta andas, att inte göra mig illa...
Längtan, behovet finns där.. skriker i mig...
Att försöka leva som er.. tar livet av mig! Är det viktigare att jag framstår som en av er, än att jag överlever?
Ärligt talat vet jag inte hur mycket jag klarar!
Jag vet inte om dom goda stunderna är värt allt annat...
"att dö är lätt, det är att leva som är svårt"
Vad e det med mig??!!
Troligtvis är det väl att jag är utsliten av att vara sjuk blandat med pms eller nåt, men vad det än är e det skit jobbigt!
Jag hatar att känna så här...
Hatar känslan av att man bara vill krypa ner under täcket och gråta ögonen ur sig, hatar att känna att det är så här livet kommer vara.. jag kommer inte bli bättre, pengarna kommer vara slut innan man har fått dom, kommer inte kunne se allt som man vill se, uppleva dom saker man drömmer om...
Det spelar ingen roll hur jag ser ut, hur jag klär mig, pratar eller gör, för i denna världen, i detta samhället, kommer jag alltid att vara FEL...
Samhällsparasit.. det är väl det ni gillar att kalla oss??
Jag gör vad jag kan, vad jag måste för att överleva...
Jag låter bli, undviker det jag vet kommer ta hårt på mig, det som jag vet få mig att falla
Jag utsätter mig inte medvetet för saker som jag vet kommer göra mig sämre...
Och jag vet att detta ställer mig utanför samhället... men vad kan jag annars göra??
Jag är rädd för att börja på något nytt, för att misslyckas... jävlar, finns det något som sänker en så fort och så hårt?!
Och ingen dömer mig hårdare än jag själv när jag misslyckas med något, visst får man skit från andra håll, det är lika bra att vara medveten om från början...men av någon andledning är man aldrig beredd på hur hårt man kommer straffa sig själv, hur fort och hårt man faller, hur jävligt man dömmer sig själv...
Livet...tänk så många som frågar sig, vad är meningen med det här?
Men dom klarar ändå av ett "Normalt" liv...
Jag vet inte hur ni gör det
Jag förstår mig inte på er, på era väderingar, på vad ni tycker är sant och falskt, på vad som är viktigt och inte.
Jag förstår inte hur ni klarar att utsätta er för allt ni gör, varenda jävla dag!
Men å andra sidan... ni hade inte klarat en timme i mitt huvud, med mitt hjärta, med att känna som jag gör, ni hade ställt er framför närmaste tåg!
Det e så mycket ni inte vet...så jävla mycket... så mycket som hychas ner, och man säger inget...
dom som vet säger inget...
Sschhh, sånt pratar man inte högt om! sånt pratar man om bakom stängda dörrar med folk man hoppas man kan lita på...
Man hoppas att man inte vid något tillfället säger för mycket till fel person, och att detta en dag kommer att straffa sig, att det kommer få saker att gå åt helvete för att man tröttnade på att vara tyst....
Jag är trött på att vara tyst...
finns saker jag hade kunnat berätta, och ni hade låst in mig,
det finns saker jag hade kunnat försökt visa er, och ni hade tittat på mig som att jag vore galen,
det finns personer jag skulle vilja skälla ut, få att skämas och ändra sitt sätt, men det hade bara straffat mig,
för det är jag som känner...
Känner er, känner skiten runt er, känner.. så mycket...
och till skillnad från er har jag inte hittat Off knappen...
det är väl min gåva och förbannelse?
Att jag känner...även när jag önskar att jag inte gjorde det...
Gåva och förbannelse...
Och ni som läser detta, är det någon som läser detta?
Skakar på huvudet och säger "stakars människa" eller "vilket freak" eller "jag känner igen mig men jag vågar inget säga" el "varför släppte dom ut henne får psyket" el "hon tror hon vet så mycket"
Hon tror, eller hon lådsas, eller hon är, eller hon borde...
Javisst har ni alla en åsikt om det jag har skrivit och egetligen.. så har jag inte berättat ett jävla dugg, ni vet inte mer nu än när ni började läsa...
Så innan du tänker alla "hon...." kanske borde du tänka "jag...."
PMS
Jepp.. nu har kvinno veckan börjat.. då förstår ja varför jag varit så jävla fräsig det senaste!
Jag har fått den en vecka tidigare än jag brukar... så jag kopplade inte, annars brukar jag varna sambon, "nu är det veckan innan" då är han beredd hehe
igelkott
har visserligen sovit större delen av dagen fram till nu, och nu e kl 16:13..
men dom stunder jag har varit vaken, och nu, känns det som att jag har vassa taggar riktade mot allt och alla...
Vet inte varför dock...
Ett stort tack till mia dock, den hjälpen gjorde stor skillnad för denna dagen, Du är bäst!
Ska inte skriva mer just nu, risken är att jag bara spottar ut dumheter, lätt hänt när man är på detta humöret...
see ya
Vissa dagar
Jävla tids omställning nu med som bara gör mig förvirrad,
kommer en film kl 02, som jag faktiskt skulle vilja se, i vanliga fall, skulle detta inte skapa några problem, men nu, med tanke på hur jag mår så e jag trött...
Var i trapphuset nyss.. såg att någon har satt upp en lapp, "ni som hoppar och slår i dörrar på natten, sluta med det. du vet vem du är, flera anmälningar har gjorts till förbo"
Gissa vems knän som genast började skaka??? jo mina så klart... jag e rädd att min grannen inte skulle dra sig för något för att få bort oss härifrån...
Men vi kan väl fasen inte fört sånt oväsen? Vi är ju alltid noga när vi går på trappsteget på natt/kväll, tänker på volymen på tv, vågar ju inte ens titta på svenskt på kvällen ju!
Vi har inte haft en enda jävla fest, varför? Därför att då hade väl klagomålen hagla in till förbo!!!
I morgon e det söndag, sen måndag.. på måndag får jag ringa ragnhild och fråga om dom här klagomålen, jag blir så jävla nojig! Men fan om det va mot mig, borde då inte jag fått veta något?
Jag eller rättare sagt vi, har ju kommit överens om att hon (grannen) ska få driva oss härifrån, så fan heller, men ska jag behöva oroa mig hela tiden? Det e ju löjligt! Vara nervös att hon ska höra katterna leka, eller att man stänger dörren lite för högt...
Mina nerver är redan så jävla slitna.. kommer det bli hon som till slut lyckas få dom att brista?
jag är rädd för vad som händer den dagen någon får dom sista trådarna som förankrar mig vid jorden, vid någon slags normalit...Är rädd att jag skulle flippa totalt.
Tror att det kommer vara en väldigt dålig dag att vara nära mig...
eller ännu värre, jävlas med mig, oj....
vi får väl hoppas att nerverna fortsätter att laga sig som dom har gjort på senare tid, och att andra inte hinner slita sönder fortare än jag bygger...
Nej nu tackar jag för mig i dag.
God natt och sov gott
Diva
Sitte på facebook och leker diva, hmmm, små barn roar sig lätt??
Det e i alla fall ganska kul :-) Förutom när jag använt upp all min energi så jag måste vänta, som nu, Blä!
Vi ska snart äta här, kött potatis och beanisesås, ska bli gott, så blir det väl någon film till maten, senare kommer 8 legged freaks på tv, den måste jag ju se hehe
Vad annars, inte mycket... händer inte så mycket när man sover mest.
Fick i alla fall tag i en kompis och fick konfermerat att vi är "vänner som inte träffas så mycket" känns skönt att veta att det inte är någon skit mellan oss i alla fall.
Men vi har ju typ gått så här genom hela vår vänskap, vi umgås i perioder, vi fortsätter vara vänner, men umgås inte direkt, och sen så börjar en ny "period" och vi träffas, umgås och hittar på galenskap.
Jag och gabbe på min 28 års kalas/fest
Lite galen som sagt hehe ;-)
Jag och Gabbes dotter Vilda
vilda ska mata mig med blöta chips, jaja var gör man inte för det charmtrollet :-D
Kopierat
Och hon har inte övertalat mig på samma vis som hennes kompis hade, men jag var svag och lättpåverkad, medans hon var stark, dit hon gick, gick jag, sen om det beror på mig eller henne, låter jag vara osagt. det var nog en mix av det.
Denna texten är kopierad från en kompis blogg... jag är kompisen hon skriver om, vill ni veta det knepiga?
Förutom delen om hennes dotter, så kunde det varit jag som skrivit texten, jag har tänkt det i många år, och i min text, hade det varit hon som är kompisen som övertalade..... Hmmm
"har en liten fråga till er som läser min blogg.
Hur många önskar att dom kunde leva om sitt liv för att kunna göra sitt nuvarande liv annorlunda.
Varför jag vill det är att jag skulle vilja göra min skolgång bättre och välja gymnasielinjen som jag verkligen vill gå på och inte bara för en kompis övertalade mej att välja den linjen för att hon inte ville gå den själv.
Dum som jag va så tänkte jag inte på mej själv utan valde fel linje för en kompis bad mej.
Men jag vill inte byta bort min älskade sambo och dotter som jag har nu utan bara själva skolgången!!
Så...är det fler än jag som har gjort fel i sitt liv??
Kram på er!!"
vad ska man säga, vi har väldigt lika tankar när det gäller skolan, men egetligen, hur gammal e man när man börjar gymnasiet? kommer inte i håg, men en sak vet jag ialla fall, man är inte tillräckligt mogen för att välja sin framtid.
Va fan, låt dom komma ut och praktisera, känna efter vad som är rätt för just dom!
Saknad....
Hästar, hundar, katter....
Sorgen finns kvar i mig, tung och bottenlös....
Fortfarnades sjuk
Går mellan soffan, sängen och datan typ..
Men vi får hoppas att med denna vilan att jag snart kommer ordentligt på fötter, så jag kan komma ut och göra något roligt, marknaden (vikingamarknaden i kungälv) ska jag i alla fall gå på, sovida jag inte ligger i kanonhög feber eller något annat roligt :-P
Men jag brukar faktiskt inte ha feber, rätt gött, har hög temp nu men, eller ja när jag var på vårdcentralen.
Hmm, där e det något knepigt..
Jag hade bett om att få göra nya levertester, eftersom sist när jag var inne på sjukan för narkos (fixa mina sk tänder), så gjorde dom ett antal tester, och då var det något som inte riktigt stämmde, men tiden gick och jag kollade inte upp vad som var snett, men så bestämde jag mig ialla fall för att be om att få göra nya tester, bra att göra det lite då och då, med tanke på medeciner och så...
Och allt var som det skulle, allt utom ett prov...
Kommer inte i håg vad det heter, men det kollar enbart upp alkohol, och det var förhjöt????
Det ska ligga på 0,75, tror jag hon sa (jag var nyvaken ok!) och mitt låg på 0,77 eller 0,79... men hade legat på 0.99 tror jag det var hon sa, och jag fattar inte ett jävla dugg!
Så sällan som jag dricker alkohol, ok, när jag väl gör det kan jag dricka till ordetligt (harkel) men jag hade ju fan inte drukigt innan jag gick till vårdcentralen! och inte på ett jäkla tag innan det...
Det var ju inte särkillt högt, så det e ju inget att oroa sig för, men man blir jävla fundersam alltså...
Sa prata mer med läkaren om det när jag ska träffa henne i nov. fråga vad i hela friden det kan betyda, och bero på??!!
Man blir, eller jag blir i alla fall lite.. inte direkt orolig, men väldigt fundersam.. när det inte är något som stämmer, och min lever har ju fått ta en del skit...
Med tanke på tidigare dumheter som har att göra med alldeles för mycket tabletter att göra...
jag vet faktiskt inte vad jag ska tro? Någon som har en teori?
Byte av ämne.
Har suttit och tittat på tv, ett monster till svärmor, den är så jäkla härlig va! Sen roast på bernts... var små kul, men nu ska jag dra vidare strax till facebook, och leka diva hihi
Ta hand om er, och om varandra
Sova dag
Men jag har ju fått order av läkaren att vila mig så...
Jag hoppas verkligen att jag snart mår bättre, förbannat jobbigt att hålla på att tappa rösten om man pratar i tio minuter, så som det e just nu, pratar jag med mina vänner via text... Facebook.
Så jag har väl inte så mycket att berätta i dag, jag var på vårdcentralen i går, det är något virusaktigt med halsen, men inte tillräkligt för att gå på medecin i alla fall, bara fått order att vila när jag e trött (öhh, det e jag hela tiden) och vila rösten, och så klart, helst dra ner på ciggen... fan om jag kunde det, tror dom inte att jag redan hade gjort det då?
Jag kommer ihåg hur jag brukade tjata på min syster att hon skulle sluta röka, det kunde väl inte vara så svårt? Det var innan jag själv började, och tro mig, det e svårt som fan att sluta!!
Jag har försökt...men är jag inte jävlig innan, så blir jag det, ta mitt ord för det....
Nej, nu e väl tanken att få lite mat i magen och se på någon film, innan jag återvänder till sängen igen...
så... var rädda om varandra...
Vänner
Folk som uppför sig illa och man säger i från, dom kan inte ta det och ber en dra, en annan är så jävla falsk att han bakom min rygg polisanmäler mig!
En som man bara inte orkar med mera...
Men jag har två vänner, vi har varit vänner i..vad kan det vara, snart 8 år?
Dom står vid min sida genom allt!
När jag mår bra och vi gör roliga saker, saker som blir roliga bara för att man gör dom tillsammans, som att bara åka en biltur!
Dom fanns där när det tog slut mellan mig och mitt ex, dom tog emot min underbara pojkvän som jag hittade på lunar, the love of my life! Dom tog emot honom med öppna armar, för dom såg hur lycklig han gör mig, och dom har blivit hans vänner med, dom fanns här när det knakade..
Dom har funnits där genom skratt, fylla, dans, bråk, härliga sommrar, ensama vintrar och när det blåst full orkan och jag har fallit djup.. hela tiden har dom varit vid min sida...
Det är vad jag kallar vänner!!!
Jag vet att inte alla klarar av när jag mår dåligt, och det accepterar jag, jag har vänner som jag tycker jättemycket om, som bara inte klarar den biten, men det e ok, för dom har varit ärliga och sagt det.
Och vi går och fikar, går ut och festar.. och har kul tillsammans.
Nu ska jag förhoppningsvis få en närmare vänskap med mitt ex och hans härliga flickvän. Ska bli så kul att träffas! Så skönt att man kan lägga gamla saker bakom sig, och i stället vinna vänner.
Men vissa.. dom tycks lämna en bakom sig... man vet inte varför...man förstår inte... och det gör ont... dom liksom bara flyter bort i det blå.. och man tappar taget om den hand man alltid trodde skulle finnas där, men deras liv...förändras, och plötsligt finns det ingen plats för mig i det. Dom säger inget... dom bara glider bort, det sårar, och man saknar dom... men aldrig att jag kommer tränga mig på där jag inte känner mig oönskad, aldrig att jag kommer hålla kvar den jag känner vill gå..
Önskar bara att dom kunde ha så pass mycket råg i ryggen att dom sa något... jag vet inte vad, bara något...
För det gör ont....
Men jag har också fått lite nya vänner, dom har härlig humor, dom vet att livet inte alltid är en dans på rosor, och dom accepterar mig som den jag är, med ärr både i själ och på kroppen...
Jag är väldigt glad att ha träffat er!
Sen har jag ju min underbara syster, som jag inte vet hur jag hade klarat mig utan, du gör så mycket.. men du ser det inte själv... Du är den bästa syster man kan ha, jag bara önskar att jag kunde ge dig lika mycket som du ger mig. jag vet att vi är uppvuxna utan att ha lärt oss säga "jag älskar dig" till varandra, men du vet att jag älskar dig, vad gör det att jag har två mammor som inte bryr sig, när jag har dig?? Du har gett mig mer tid, rum, stöd, råd och kärlek än vad den bästa av mammor kunde ha gjort!
och mina två lysande stjärnor..två av mina yngre bröder... jösses vad jag saknar er, jag saknar att få ge er en kram, att höra er skratta... att se er...men jag har ju i alla fall kontakt med er, även om det är via text, jag älskar er båda så mycket, och jag hoppas att ni vet att jag menar att min dörr står alltid öppen för er, ni kan alltid vända er till mig, och jag ska göra allt jag kan för att ge er min hjälp och stöd. Jag är stoltare än jag kan säga över hur fina unga män ni faktiskt är vid den här laget...
Sen har jag ju min "storebror" du är underbar.. vi hörs inte av så mycket, och jag vet att du har fullt upp, men jag känner ändå att jag hela tiden har dig bakom ryggen....
och min extra "lillebror" Du e så go, så härlig och jag är stolt över dig, men du är lite vild av dig, så lite orolig blir jag allt i bland..men det är min rätt som stora syster, att oroa mig, så det så!
Men sen har jag ju den bästa, den bästa av dom bästa...
Min älskade pojkvän, som också är min aldra bästa vän. Jag kan prata med honom om allt, vad som helst, när som helst.
Han håller om mig när livet går för hårt åt mig, han hjälper mig upp när jag inte har kraft att stå själv, han torkar mina tårar då smärtan inom mig svämar över...
Men han finns också där att diskutera med, om allt, om saker som gör mig arg, om det jag inte förstår, om det som gör ont, och om det som gör mig glad, om framtidsdrömmar.
Han finns där, och han ler bara för att jag ler, och han kan skratta bara för att han e så glad att jag gör det!
Det är i hans famn jag finner trygghet, det är med han i ryggen jag kan sträcka på mig och gå ut, det är med honom jag dansar varje tryckare vi hör på krogen, det är han som gör livet värt att leva.
Jag vet att jag klarar mig själv, men jag vet också, att nu behöver jag inte klara allt själv. För han finns brevid mig.
Genom allt...
Det finns ett ordspråk som säger: Om du älskar någon, släpp den fri! Om den kommer tillbaka, då vet du att det är besvarat!
Och jag vet.... Jag vet vem jag vill leva mitt liv med, det är ganska lätt att hitta någon som man skulle dö för, men att hitta någon att leva för, det är svårare, men det har jag gjort.
Jag har hittat den andra delen av min själ, han gör mig hel.
Det är hans barn jag önskar att jag någon gång kommer bära, det är hans ring som jag med stolthet skulle bära,
Han är mitt allt, min bästa vän, min pojkvän, min älskare, min andra del, min skyddsängel, min kärlek...
Utan honom är livet bara en existens, men han.. han gör att man vill uppleva nästa dag, om det så bara är för att få se honom le, för att få en kram av honom...
Det är han som gör livet värt att leva, och jag älskar dig Danny! Med allt jag är...vissa dagar är jag inte mycket, andra alldeles för mycket, men hela tiden, hur jag än mår, hur världen än snurrar och vad som händer runt omkring... så är jag din...Du fick mitt hjärta första gången du tog mig i famn... och det kommer du alltid att ha.
